Sagan om Ringarna

Det här ska handla om något helt annat.
Men jag måste få börja med att konstatera att idag är det ett år sedan jag kom hem från Saudiarabien för gott. Och då såg det precis ut som det gjorde idag. Solen strålade från en klarblå himmel, de vita träden (som jag inte vet vad dom heter) stod i full blom, och i skymningen sjöng koltrasten från sin trädtopp.

Jag kände mig alldeles bländad av all grönska. Det gör man efter att ha levt i ett beigebrunt land och inte ha sett den svenska våren på två år. Beige sand, bruna stenar, beige byggnader, bruna kameler… Visst hade dom massor av planteringar och konstbevattnat gräs, men det var inte tillräckligt för att ta över det beigebruna helhetsintrycket.
Så det var inte helt fel att komma hem till ett Sverige i vackraste majskrud!

Men nu till dagens ämne:

Hur man blir av med sina vigselringar utan att skilja sig…

Under de senaste månaderna har mitt vänstra ringfinger börjat svullna. Som många åldrande tanter har jag en släng av artros i fingrarna, och därmed förstorade mellanleder. Jag får alltid pressa ringarna över leden, det är jag van vid. Därför har jag heller inte tagit av och på mig vigselringarna. De har fått sitta där dom sitter.
Men nu var hela fingret riktigt svullet, och ringarna gick inte att rubba med alla tvål- eller tejptrick i världen. Jag började bli lite rädd, för fingret ville jag ju gärna behålla och det såg inte ut att må bra. Dessutom började det bli ömt. Jag insåg till slut att ringarna måste avlägsnas med våld. Men vem gör sån’t? Brandkåren? Akuten? Eller juveleraren?

Googlade gjorde jag förstås, men hittade bara tusen knep för att linda fingret med allt från tejp till tandtråd (!). Ingenting någonstans om hur man klipper loss ringar. Däremot var det många som hade undringar om just det, främst gravida kvinnor och män som gått upp i vikt. Så jag verkade inte vara ensam om frågeställningen.

Akuten kändes lite overkill, så jag började med den lilla juvelerarverkstad i Sundbyberg (Gulddesign), där vi fått hjälp med diverse smyckesarbeten tidigare. Där sträckte jag fram handen och skulle börja förklara för juveleraren: ”Jag har ett problem och undrar om DU möjligen kan…” Han kastade en blick på min hand och svarade innan jag hann avsluta meningen: ”Javisst kan jag det.” Så öppnade han översta lådan i disken och plockade fram ett litet märkligt verktyg.

”Så du har gjort sånt här förut?” undrade jag.

”Jadå, ofta” svarade han, ”och den här svullnaden är ju inte så farlig, jag har hjälpt folk som skickats hit från akutmottagningar med fingrar som blånande prinskorvar. Jag undrar alltid varför man går så länge, innan man gör något åt saken!”

Så här såg verktyget ut. Den undre skyddstungan träddes in under ringarna, mot fingrets insida, och sedan sågade juveleraren sakta upp ringarna genom att driva den lilla miniatyrcirkelsågen för hand med en – sardinburksnyckel, typ.

Sedan bände han försiktigt isär mina stackars vigselringar med en liten tång och sen var jag befriad. Och otroligt lättad.
”Gå nu hem och låt fingret svullna av, det tar ett par veckor”, sa min räddare, ”sedan kan vi ta mått och fixa till ringarna så du kan bära dem igen.”

Så nu är mitt finger satt på avsvällning och det känns väldigt naket. Förlovningsringen har suttit på i 19 år, och vigselringen i snart 16. Men när jag får tillbaka dem kommer de att glänsa och vara blanka som nya ringar.
Det finns kanske någon i min omvärld som just nu tror att jag har skilt mig. Och om ett par veckor kommer dom tro att jag har gift om mig. Haha. En liten såpopera kring mitt svullna finger…

Men nu vet du i alla fall, kära läsare, att du kan glömma brandkårens skärbrännare om du hamnar i en sån här situation!

Till Léopold

Vi kände aldrig varandra. Men din gammelmorfar och min mormor var syskon. Under sin uppväxt i Belgien genomlevde de två världskrig. De såg sin pappa dö i sviterna av senapsgas från skyttegravarna, och de hjälpte sin mamma att gömma matsilvret i trädgården undan nazisterna. De såg ondska och död på nära håll.

Det gjorde även deras barn och barnbarn i tisdags.

Det var den morgonen som du, Léopold, glad och visslande halvsprang nerför trapporna till Maalbeeks tunnelbanestation för att åka till Saint Louis-universitetet, där du läste juridik på andra året. Du var på gott humör, det var vår i luften, och två kvällar tidigare hade du haft en väldigt lyckad föreställning med din amatörteatergrupp. Skådespelandet var en hobby där du fick utlopp för din kreativa ådra, din humor och din energi. Studierna gick också bra, och du var en så’n där kille som man inte kan låta bli att tycka om. Rolig, varm, klipsk.

Klockan var nästan tio över nio när du kom ner på perrongen. En tåg rullade just förbi, men det var inte ditt tåg…

Vid den tidpunkten var massmedia fortfarande febrilt sysselsatta med att famla efter fakta om vad som hänt på flygplatsen en timme tidigare. När det blev känt att ännu en bomb briserat, inne i tunnelbanestationen Maalbeek, var det precis som när det andra planet flög in i World Trade Center. DÅ om inte förr insåg man att det bortom alla tvivel handlade om ett terrordåd.

Ingen visste riktigt var du befann dig någonstans, Léopold. Hade du gått ner i tunnelbanan, eller hade du blivit någon minut försenad? Kanske rent av åkt tidigare? Din familj – mamma, pappa och brorsan Hadrien – försökte i det längsta att hålla ifrån sig den isande känslan, när dom gång på gång ringde din mobil utan att få svar.

Både familjen och dina vänner började leta överallt, ringa runt, höra sig för. De fick veta att överlevande evakuerades från tunnelbanan och sågs ledas ut i dagsljuset, stumma av skräck och fasa. Du fanns inte bland dem.

Vid det här laget stod det klart att du fanns bland de saknade. Du var en sån person som skulle hört av dig annars. Din bror lade upp en efterlysning på Facebook. ”We are still in search of Léopold Hecht. If you have any info, please contact me.” Inlägget delades 370 gånger, men ingen hörde av sig. Dina klasskamrater lade ut frågor på Twitter. ”Vet någon var vår vän Léopold Hecht håller hus?” Inga svar.

Inte förrän strax före halv 6 på kvällen skrev din bror ett nytt inlägg ”Vi har hittat Leopold, han är på sjukhus. Tack till alla för er hjälp och era böner!” Vad han inte skrev – vad han kanske inte ens visste – var att du var så svårt skadad att det var omöjligt att ens hoppas. Men hoppas gör man ju, in i det sista.

Det var i det här skedet som vi här i Sverige fick veta att du var en av de drabbade i Bryssel. Din farmor grät i telefon och berättade för min mamma att hon inte visste hur pass skadad du var, men att din pappa fanns hos dig på sjukhuset.

Klockan två på natten fick vi veta att du inte klarat dig.

Det känns så fruktansvärt överjävligt ofattbart. Det sägs att man inte ska låta terroristerna smitta oss andra med sitt hat, för då blir det bara värre. Men storsinthet är inte precis den känsla som fyller mig nu.

Jag är själv mamma, jag har en son som också har varit 20 år och åkt tunnelbana till universitetet. Och jag klarar inte ens att tänka tanken på hur dina föräldrar mår just nu, Léopold. Jag känner bara en otröstbar tomhet efter en levnadsglad ung släkting, som jag inte ens träffat.

Mellodramatiskt

En gång för länge sedan, i en stad långt uppe i norr (från Solna sett) satt jag faktiskt i Melodifestivalsjuryn! Jag var med och röstade fram Tommy Körbergs ”Judy Min Vän”.

Tjugo år gammal och mitt i min journalistutbildning, jobbade jag ett halvår på Västernorrlands Allehanda i Härnösand. Eftersom jag blivit utsedd till tidningens ”popexpert” fick jag till min förjusning en inbjudan till Sveriges Radio i Sundsvall för att vara jurymedlem i 1969 års Melodifestival.

Dagen efter hade jag en helsida i VA, skriven med en 20-årings klämkäcka självironi. Vilket resulterade i ett upprört brev med posten några dagar senare. Från en som uppenbarligen inte förstod ironi alls. Jag sparade det såklart.

Eftersom minst halva Sverige sitter bänkade framför svenska Mellofinalen ikväll, tyckte jag det var passande att dela dessa gulnade klipp med er. Någon kanske tycker det är kul att se hur det gick till i en jury på den tiden.
Här är min artikel, det beska brevet jag fick, samt kollegan ÖstersundsPostens artikel, med en bild från tillfället ifråga. Varsågoda, en bit Melodifestivalhistoria inifrån.

PS jag undrar bara en sak; Kvällens stora svenska final utspelar sig på Friends Arena som jag ser från mitt fönster. Det är lika mörkt omkring arenan som alltid. Trots att få event engagerar svenska folket som Mello. Var är festen? Var är de spelande strålkastarna i vintermörkret? Varför är Sverige så förtvivlat trist??

Ekon av ett ego

Hissdörrarna gick upp. Olof Palme klev in, samtalande med partikamraten bredvid sig. ”Ja jävlar i helvete” skrockade han med sitt lite hesa skratt och tände en cigarett. Sen såg han upp och gav mig en igenkännande nick och ett ”hej hej!”
Detta var tidigt 70-tal och man rökte i hissar på den tiden. Till och med i riksdagskansliets hiss, som detta var. Palme var på väg ner till plenisalen och jag skulle gå på lunch. Vi var per definition arbetskamrater, om än i skilda världar.

Jag var ung journalist på en nyhetsbyrå med liberala förtecken, och jag hade mitt arbetsrum i riksdagskansliet. Först under takåsarna i det som är nuvarande riskdagshuset, sedan skulle det renoveras och då flyttades maktens korridorer, och vi med dem, till det alldeles nybyggda glashuset (nuvarande kulturhuset) vid Sergelstorg. Det var där vi åkte hiss tillsammans, Olof Palme och jag.

Man stötte alltid ihop med folk just i hissen, den var flitigt frekventerad. Riksdagens män och kvinnor springer mycket i korridorerna, till och från kammaren, sina kanslier, möten, korridoruppgörelser och uttalanden.
Ofta var de mitt i ett samtal när de klev in i hissen och avbröt sig inte alltid när de kanske borde ha. Mellan våningsplanen hörde jag många spridda kommentarer som inte var avsedda för mina öron. Och det ska ni veta; vad politikerna sade i den hissen, och vad man sedan hörde dem säga offentligt, var inte alltid överensstämmande. Väldigt sällan, egentligen….

Jag kände inte Olof Palme personligen, långt därifrån. Men vi hejade på varann när vi möttes, och jag har sett honom i många olika sinnesstämningar. Skämtsam, arg, tankfull… Han hade en stillsam charm i avspänt läge, och hans isblå ögon kunde ha en spjuveraktig glimt. Men han hade aldrig garden nere, det fanns alltid en iakttagande vaksamhet i hans blick. Och han blev skrämmande arrogant och skoningslös när han inte fick som han ville. Då plockade retorikern i honom fram ordval som var rena mobbningen.

Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll, sa Pippi Långstrump. Olof Palme hade ett knivskarpt intellekt och en vilja av stål. Han var stark, men han var inte snäll. Det är inte ok att pulvrisera folk på det sätt han gjorde.

Palme väckte starka känslor. Älskad och hatad. Han sökte hellre strid och retorikpoäng, än lösningar och samförstånd. Ändå sade han alltid att ”det finns inte vi och dom, det finns bara vi”. Men det var ”vi” på hans villkor….
Trettio år efter sin död är han helgonförklarad inom socialdemokratin. Man får inte kritisera honom. Det märker jag på kommentarer jag fått efter min första version av detta inlägg. Jag förstår att han upphöjts till någon slags religionsstatus. Och religiös övertygelse är svår att hantera med rationella argument.

En del som faller in i lovsången var inte ens födda när Olof Palme mördades. Märkligt hur dom kan uttala sig med sådant patos om vad Palme gjorde, sade och stod för. För dem är han ju enbart ett kapitel i historieböckerna. Men den som inte var med då, utan som har ärvt en bild av Palme Världsfrälsaren, har såklart svårt att förstå oss som minns utan förskönande filter.

Och jag tycker vi kan lämna det där. Trettio år har trots allt gått. Den ekonomiska kris som hans politik orsakade har både läkts ut och följts av nya. Hans strävan efter offentligt ägande landade aldrig riktigt på den omfattande nivå han ville att det skulle vara. Och hans lögner om IB-affären och Geijerskandalen hör numera till historiens pinsamheter. Om än inte glömda, så åtminstone arkiverade.

Vi låter Olof Palme vila i frid – tillsammans med hemligheten om vem det var som mördade honom.

Kristaller på villovägar

Plötsligt en kväll började världen snurra.
Allt jag gjorde var att vända mig på sidan i sängen. Då försvann alla koordinater. Det var värre än en karusell, det snurrade i alla plan. Jag hatar verkligen att vara yr, så jag kände paniken komma krypande. Och så var det lika plötsligt borta.

Men nästa morgon var yrseln tillbaka. När jag satte mig upp var det som om en tornado svepte med mig tillbaka mot kudden. Det snurrade i några sekunder, sedan blev det stilla. Jag satte mig sakta, sakta upp och lyckades komma ur sängen utan problem.

Det gick bra den dagen så länge jag inte gjorde några snabba rörelser med huvudet, för då kom yrseln tillbaka i några sekunder. Vid läggdags bävade jag för att lägga huvudet på kudden – och med all rätt. Så fort jag vred huvudet åt ena sidan åkte jag runt igen, men nu visste jag att det skulle gå över om jag bara låg still. Nästa dag googlade jag. Nacke. Stress. Yrsel.

Läste att man ska utmana yrseln. Ju mer man provocerar den, desto fortare försvinner den. Så jag startade ett krig. Så fort yrseln satte in, skakade jag frenetiskt på huvudet, ropade ett segervisst ”HA! Där fick du!” och inbillade mig att det hjälpte. Det blev i alla fall inte värre.

Sådär hade jag det i ett par månader, medan jag väntade på att anfallen skulle klinga av och försvinna. Jag vande mig vid dem, och i övrigt var jag som vanligt, gick upprätt utan att vingla, satt vid datorn utan att ramla omkull, åkte till stan, var ute och handlade. Inga andra symtom, ingen huvudvärk, inget illamående. Nämnde i förbigående till folk att jag började bli trött på mina yrselattacker, som förmodligen berodde på spänningar i nacken.

Till slut var det någon som sa ”Men har du inte fått kristaller?” Jag gick hem och googlade. Balanssinnet. Yrsel. Kristaller.

Hittade den utmärkta och informativa sajten yrsel.com och lärde mig om kristallsjukan. Symtomen stämde precis in på min snurriga värld. Jag berättade för maken att min yrsel berodde på att jag hade kristaller i örat.
”Ja naturligtvis, och det är väl Swarovski?” svarade han som aldrig hade hört talas om fenomenet. Jag kunde lika gärna sagt att jag hade utomjordingar i hörselgången.

Men jag hittade minsann en specialistmottagning – Yrselcenter – dit jag genast ringde och fick en tid för undersökning.

Två dagar senare träffade jag dr Christian Geisler, som utförde det närmaste ett mirakel jag kommit i mitt liv.

En halvtimme efter det att jag klivit in på hans mottagning gick jag därifrån befriad från yrseln. Och den har aldrig mer infunnit sig.

Miraklet ifråga är en manöver, där man liggande får vrida huvudet enligt ett visst mönster. Det leder kristallerna tillbaka till sin plats i innerörat, där de ska sitta och ge signaler till hjärnan om var du befinner dig och i vilken rörelse. Kristallerna är balanssinnets sensorer.
Men det händer att några av dessa kristaller lossnar och kommer ut i båggången. Där ligger de och skramlar runt, medan de fortfarande ger signaler till hjärnan. Helt fel signaler, såklart. Du utför inte en kullerbytta bakåt – du rör ju bara på huvudet…

Det är inte farligt, bara väldigt obehagligt. Och så enkelt att bota! Vårdcentralen ska kunna klara av detta, men alla läkare kan inte tekniken till fullo så om du själv vill veta mer, råder jag dig att kolla in yrsel.com och agera därefter.

På yrsel.com finns olika manövrar, (beroende på var kristallerna sitter), samt massor med förklaringar och pedagogiska beskrivningar för den som vill veta mer.

Jag ville berätta om den här erfarenheten, ifall någon av er därute vaknar en morgon av att jorden snurrar, och blir panikslagen. Bli inte det! Om yrseln alltid utlöses av samma rörelse med huvudet, (som i mitt fall alltid när jag vände mig åt vänster på kudden) så är det med största sannolikhet kristaller på rymmen.

Tänk att för bara tio år sedan kunde man varken förklara eller bota kristallsjukan! Folk blev liggande i sina sängar för att dom inte kunde få hjälp. Dom blev yrselinvalider. Vilken mardröm!

Tack och lov att någon forskare kom på tanken att leta bortsprungna kristaller i örongångarna. Och att någon sedan klurade ut dessa manövrer för att peta tillbaka dem till sin plats…
Den eller dom som gjorde detta borde få Nobelpriset, tycker alla vi som någon gång känt av kristallsnurret!!!

Fem smutsiga små fingrar

Jag tycker inte om Agnes Wold. Jag tycker hon serverar det ena populistiska påståendet efter det andra i en löjlig tvärtemot-anda. Det ska till varje pris vara tvärtemot allt vi fått lära oss genom uppfostran, erfarenhet och lärdom. Och hon presenterar inga bevis! Bara påståenden.

Såg ni Skavlan i fredags?

Det där med hundar i sängen yttrar jag mig inte om, för det vet jag inget om. Den som vill ha sin hund i sängen får väl ha det så mycket dom vill, jag kan inte argumenten för och emot.

Men jag har jobbat med medicinsk information i närmare trettio år, så jag tror mig ha ett hum om mänskliga bakterier, virus och dess spridningsmönster. Och jag tycker det är direkt oansvarigt att en läkare på bästa sändningstid sitter och uppviglar mot vanlig vardagshygien. Det luktar lite sensationslystnad.

”Att tvätta händerna har ingenting med hygien att göra. Det är bara en konvention vi har”.

Sedan sa hon märkligt nog emot sig själv, då hon liksom i förbifarten slängde ur sig ”Alltså jag tvättar ju händerna när jag har varit på toaletten och så”…
Jaså minsann? Varför då? Om nu inte bakterier fastnar på händerna – varför tvättar du dom efter toabesöket??

Jo för att hon mycket väl vet hur sjukdomsbilden ser ut i länder och situationer med bristande hygien. Ta bara Ebola-epidemins snabba spridning – det var ju helt och hållet en hygienfråga.

Vad vill du, Agnes Wold? Vill du verkligen att folk slutar tvätta händerna?! Det är nog fler än jag som blir äcklade av den tanken.

Däremot älskar jag Anna Mannheimer. Förbehållslöst. Vilken brilliant komedienne och underbar personlighet hon är!

Mall of Scandinavia vs Malls of the Middle East

Goddag i stugan. Jag hade nog inte tänkt att det skulle gå tre månader till nästa inlägg, men jag låtsas som det regnar och tar upp tråden där jag slutade sist. Kan ju inte lämna Mall of Scandinavia i det där skicket – med byggnadsställningar utanför entrén…..

Ni som följde min blogg från Saudiarabien vet att jag har tillbringat timmar och åter timmar i mellanösterns malls. Det är kvinnornas huvudsakliga nöje där – man umgås genom att drälla, shoppa, fika eller luncha i någon mall. Min väninna Odette och jag sa till slut att när vi flyttar hem till Europa igen (hon är från Holland) vill vi inte se en mall igen, ens på kort. Och vad händer? Jag flyttar hem till Solna och får Mall of Scandinavia inpå knuten…

Men nu har jag faktiskt varit på insidan ett par gånger, och jag måste kapitulera. Det är en trevlig bekanskap, som verkligen inte skäms för sig i internationell jämförelse. Den är lagom stor, väldigt smakfull och härligt osvensk.
Jag hoppas bara att vi lutherska nordbor kan lära oss ‘the mall way of shopping’. Man får liksom ta ett djupt andetag och lämna stresskänslorna utanför. Detta är månglarnas tempel. En kommersiellt uträknad labyrint, där man ska låta sig distraheras av frestande butiksskyltningar och lockas till impulsköp. Det är flera våningsplan, långa avstånd och lätt att komma på villovägar. Vilket ju är meningen. Villovägarna är shoppingen.
Den som har problem med det konceptet, ska nog hålla sig till Solna Centrum.

IMG_2793s — Mall of Scandinavia i decemberskrud

Även i Saudiarabien har man lockande skyltfönster med vackra kläder i alla färger och former. På skyltdockor utan huvuden. Att offentligt visa ens ett dockhuvud utan slöja och sjal är otänkbart. Men kortkorta kjolar och djupa urringningar är tydligen helt ok? Jag blir aldrig klok på deras paradoxer. Inte heller hade jag väntat mig att få se en top med den här texten i ett skyltfönster i Saudiarabien:

Shopping i en Riyadh-mall är ett märkligt kapitel. En kvinna som vill prova ett klädesplagg, får inte ta av sig abayan i samma lokal som en manlig försäljare. Alltså inte ens i avskildhet i en provhytt! Och eftersom 98 procent av alla butiksförsäljare är män, innebär det att det inte finns några provrum i butikslokalen.
Man måste betala alla plagg man vill prova, sedan bära iväg dem till närmaste damtoalett, prova, och så återvända till butiken med eventuella icke önskade plagg för att få pengarna tillbaka.

Nyanländ till Riyadh och utan att ha en aning om detta, gjorde jag mitt allra första besök på en offentlig damtoa i en mall. Nyfiken på toalettstandadern i mitt nya land, gick jag in genom en dörr under skylten ”female toilet”. En inre dörr ledde till två identiska rader av dörrar på varsin sida om ett tvättrum.
Jag öppnade en av dörrarna – och stirrade in i ett tomt bås. Golv, tak och väggar. Ingen toalett.
Ni anar inte vad snopet det känns att stirra in i ett tomt utrymme där man väntar sig en toa.
Båsen bredvid såg likadana ut. Var tusan är toalettstolen? Panik. I Kina har dom åtminstone ett hål i golvet, men vadå – här finns inte ens det?

Ja, som alla förstår var detta ett provrum. Det visade sig att toaletterna fanns bakom raden av dörrar på andra sidan tvättrummet.

Jag provar kläder i ett toalettbås utan toalett. AlHayat Mall, Riyadh

En annan egenhet är att nästan varje mall i Riyadh har ett tivoli. Tivoli, inte lekhörna. Och det ligger av någon anledning alltid i anslutning till foodcourten. Så man tuggar i sig en schawarma till det svischande ljudet från en berg-och-dal-bana och gälla barnaröster som ekar från hopptorn och karuseller. Det är inte så fridfullt.

Shawarma (en godare variant av kebab), samt entrén till tivolit i Granada Mall, Riyadh

I grannlandets shoppingparadis Dubai är allting ett snäpp tjusigare, och där nöjer man sig inte med tivolin; Mall of the Emirates innehåller en skidanläggning med riktig snö, skidliftar och pingviner. Och i gigantiska, fantastiska Dubai Mall (störst i världen) finns både hockeyrink och ett tre våningar högt akvarium, som innehåller tio miljoner liter vatten och sköts om från insidan av dykare.

Dubai Ski inne i Mall of the Emirates. Riktig snö, is och minusgrader!

Dubai Mall med det världsberömda akvariet

Dubai Mall är verkligen enorm. Att utforska den är ett evighetsprojekt. Trots att jag under min mellanöstern-sejour besökte Dubai Mall vid många olika tillfällen, och sammanräknat säkert har tillbringat flera dagar där, tvivlar jag på att jag har sett varenda hörn av mallen.

Så, vid en jämförelse middle east vs far north, känner jag att Mall of Scandinavia seglar upp ganska högt på listan av favoriterna. Den är stor men inte enorm, har provrum i butikerna, och en väldigt trevlig restaurangdel utan tivolignissel. Och ett stort plus – den ligger på tio minuters promenadavstånd hemifrån…

Jag vet att många av mina läsare är spridda över precis hela världen. Det vore kul att få lite kommentarer om era erfarenheter; Har du någon favoritmall i ditt land, vilken är det och varför?

Happy shopping till er alla. May the patience be with you!

Nu lite bildfrossa:

Mall of Scandinavia:

Mall of Scandinavia i december 2015

Dubai Mall:

Dubai Mall

Mall of the Emirates, Dubai:

Mall of the Emirates, Dubai

Malls i Riyadh:

Faisalaiah Mall, Riyadh

Al Hayat Mall, Riyadh

Centria Mall, Riyadh

Odette och jag i Centria Mall, Riyadh

Centria Mall, Riyadh

Kingdom Mall, Riyadh

Sahara Mall food court

Sahara Mall parkering

Även under abayorna…

Ridån går upp för Skandinaviens största galleria

På torsdag klockan 20.00 smäller det. Dörrarna öppnas, specialerbjudandena haglar, goodiebags delas ut och ett mäktigt fyrverkeri är utlovat.
Mall of Scandinavia invigs. Solnas omdebatterade skrytbygge, som ska fylla vårt liv med mer shopping, fler restauranger och de modernaste biografer ögat skådat. Och så vidare.

Jag skrotade runt där bland byggarbetarna i helgen. Området ligger tio minuters promenad bort, och jag har sett det växa upp från mitt fönster. I en skog av lyftkranar har stålskelett fyllts ut och blivit byggnader.

Den senaste tiden har flitens strålkastare lyst sent inpå nätterna därborta kring det som ska bli Skandinaviens största köpcentrum. Och med bara ett par dagar kvar till invigningen beslöt jag mig för att ta en förhandstitt på nära håll.

Det var väldigt stökigt. Jag funderar verkligen på hur det här ska gå. Dom öppnar om två dagar – och vid min inspektion i lördags var det byggbråte, plank och gulklädda gubbar överallt.
De gulklädda gubbarna var jättegulliga och tog sig tid att berätta om bygget och hur stort och fint det blir därinne. Fontän och häftiga färger och biograf, sa dom. En av dem tog till och med upp sin mobil och visade mig ett filmklipp inifrån det som ska bli restaurangdelen. Men han sa att det var hemligt, så jag kan tyvärr inte avslöja för er hur det såg ut…

Blir ni klara i tid nu då? undrade jag ängsligt och tittade mig omkring i röran. Deras reaktion var inte precis lugnande. Dom tittade på varandra och la upp ett asgarv. ”Jaa du” sa dom sen. ”Jaa du”. Och så skakade dom uppgivet på sina hjälmklädda huvuden och petade i betongen med tåspetsarna.

Så vi får väl se hur det blir med invigningen i övermorgon.

Nu tänker jag inte gå dit igen förrän den värsta hysterin har klingat av, och det garanterat inte är något event på Friends samtidigt. Som det är nu på lördag – den första helgen som gallerian är öppen;
Då spelar Sverige-Danmark inför en utsåld arena, vilket betyder 50 000 i publiken. Eftersom det är första shoppinglördagen för nya gallerian räknar man med ytterligare 50 000 nyfikna besökare dit. Folk från hela Norden har bokat hotellrum för helgen. (Är det en vild gissning att varje dansk fotbollsåskådarhustru följer med för att besöka gallerian?)

Så, uppåt 100 000 människor på en gång! I ett område vars tillfartsvägar knappt klarar morgontrafiken för dem som jobbar där…

När jag kom hem från min promenad i lördags, roade jag mig med att ta fram gamla grafiska skisser över Arenastaden. Där målade man ut ett luftigt, ljust område med breda trädkantade avenyer.
Det är väl kanske inte riktigt den känsla jag fått de gånger jag besökt området. Snarare ett skuggigt gytter. Men man ska inte döma i förväg, det är ju faktiskt inte färdigt än på långa vägar! Nu håller jag bara tummarna för att åtminstone gallerian är klar att öppna på torsdag.

Sedan återkommer jag med en rapport inifrån härligheten när fotbollspubliken är på returmatchen i Danmark, så jag bara behöver trängas med några tiotusental galleriabesökare.

Så byggdes en bro av toner

Ljuset släcks och sorlet tystnar. En spotlight följer dirigenten till sin pult. När förspelet tonat ut, går ridån upp över Metropolitans operascen. Jag ser fantastiskt bra från min plats 680 mil bort.

Lutar mig tillbaka i min röda fåtölj på biografen Bio Rio vid Hornstull i Stockholm och känner som alltid att detta är synnerligen häftigt.
Jag vet…. det är 2015. Liksom inget konstigt med satellitsändningar. Men ändå!

Det hela började egentligen i Kristianstad år 1890. Då byggdes ett nytt hus – en möteslokal för folket, för fackförbund, föreningar, stiftelser och kultursällskap. När huset skulle få ett namn, visste man inte riktigt, så man kallade det helt enkelt Folkets Hus.
Idén spred sig, och snart hade i stort sett varje ort i hela landet sitt eget Folkets Hus – och även en Folkets Park.

I anslutning till Folkets Hus fanns oftast även en biograf. Det var en outtalad mänsklig rättighet att ha tillgång till en biograf, var man än bodde i landet.

Även här i storstan hade vi kvartersbiografer. Många. Jag minns än idag min första barnförbjudna film på biografen Vingen i Råsunda. Och vem jag gick med…

Men vi växte upp, idyllen flagnade, videon föddes och film var inte längre bäst på bio. 1989 invigdes Filmstaden i Stockholm och då tog luften slut för de mindre biograferna. De som finns kvar än idag, drivs med kärlek och hårt arbete av små envisa föreningar och stiftelser. BioRio på Hornstulls strand i Stockholm är en sådan.

BioRio är medlem i folkrörelsen Folkets Hus och Parker, som bl.a. arbetar för en demokratisk fördelning av kulturutbud i Sverige. Rörelsen bestämde sig tidigt för att satsa på framtiden i form av digital bio. Redan från början fanns tanken att biografer på mindre orter genom den nya tekniken skulle kunna få tillgång till en bredare och mer aktuell filmrepertoar.

Den 9 september 2003 togs ett sjumilakliv i utvecklingen. Då genomfördes den första satellitsändningen till biografer i Sverige. En direktsänd konsert med David Bowie, som spelade låtar från sin nya LP inför releasen.

Men därifrån till en hel operarepertoar? Jag ber Daniel Söderberg, kommunikatör på Folkets Hus och Parker, berätta om utvecklingen:

-Vi hade sju pionjärbiografer, som var utrustade med den nödvändiga tekniken. David Bowies konsert 2003 blev startskottet. Därefter var det strövisa livesändningar fram till 2007, då vi fick erbjudandet från the Met i New York.
– Länge hade vi en hönan-och-ägget-situation. Inga digitala biografer – inget utbud. Det skulle ta nästan tio år innan ”proppen gick ur” och biobranschen satsade fullt ut på digitalisering.
– Nu har utvecklingen tagit fart, med bredare utbud och allt fler distributörer av Live på Bio.

Meanwhile – på andra sidan Atlanten…

”Hans och Greta” var den första operan som i sin helhet direktsändes från Metropolitan, på juldagen 1931.

Ja, då pratar vi förstås om radio.

Därmed föddes en tradition med direktsändningar av opera-matinéer varje lördag. Först på radio, men så småningom även på vissa TV-kanaler i USA. Det gjorde att Metropolitan blev ett etablerat och välbekant namn i folks medvetande över hela USA och Kanada. Inspelade operaföreställningar och sändningsrätter såldes även till länder på andra sidan Atlanten.
Därför tvekade inte Met’s ledning inför det nya. Självklart skulle man haka på de möjligheter som digitala biografer erbjöd. Men Metropolitans verksamhet är inte statsunderstödd, så man måste först se till att få sponsorer som var villiga att finansiera hela detta jätteprojekt.

I december 2006 sjösattes ”Live in HD”, och de första operorna direktsändes via satellit till biografer i USA, Kanada och ett urval av andra länder.
Konceptet blev snabbt en succé och växte från 6 föreställningar per säsong, till 10 föreställningar som idag når 2 000 biografer i 70 länder.

Sverige har varit med sedan 2007, och har idag 180 biografer som visar live-sändningar. (Inte bara från Metropolitan, utan även från Bolsjojteatern i Moskva, Royal Albert Hall i London, och flera andra kulturevenemang.)

12140857_978655312180074_5439911117649576139_o — Fantastiska Peter Mattei (från Piteå) i Tannhäuser

Jag hoppas att alla ni som är operaintresserade har upptäckt den här möjligheten att se och höra fantastiska uppsättningar med världstjärnor, inte minst våra egna Peter Mattei och Nina Stemme som bägge har paradroller denna säsong.

Man kommer inpå personerna och handlingen på ett sätt som man aldrig kan göra någon annanstans. Hur nära man än sitter, i vilket operahus som helst, så är ju orkesterdiket alltid ivägen…

Inte heller får man någon annanstans vara med bakom ridån i pauserna, och se scenen byggas om inför nästa akt, medan nyckelpersoner intervjuas av kvällens konferencier.

I helgens föreställning av Tannhäuser fick vi till exempel stifta bekantskap med orkesterns nye harpist, en ung sympatisk man som var nöjd med att det är så mycket harpa i Tannhäuser, mer än i tio andra operor sammanslagna… Han berättade också att Peter Mattei bett honom om hjälp med handgreppen så att det åtminstone skulle likna harpspel, det han utför på scenen.

Peter Mattei själv blev förstås också intervjuad. Han avslutade med att vinka in i kameran med ett stort leende och på klingande norrländska säga ”Hejdå”…

Innan föreställningen börjar, är vi med hos publiken på Metropolitan

När det är fem minuter kvar börjar nedräkningen…

Happy Halloween

Så ska vi fira Halloween i Sverige eller inte?
Man ser många kritiska kommentarer, artiklar och inlägg; ”det är ingen svensk tradition”, ”vi har vår egen allhelgonahelg, tack så mycket”. Men hallå, vart tog det mångkulturella tänket vägen? Varför är just Halloween så förkastligt? Det är väl ingen som tvingar någon att klä ut sig om man inte vill. Eller karva pumpa.

Och det står faktiskt inte i vägen för vår traditionella allhelgonahelg heller, för Halloween firas alltid den 31 oktober, oavsett veckodag, medan Alla Helgons Dag infaller sista lördagen i oktober. De sammanfaller alltså bara vart sjunde år.

Det mest halloweeniga jag varit med om – trots att jag bott i USA – upplevde jag förra året i Riyadh. Halloween är givetvis haram (förbjudet enligt islam) och får aldrig firas offentligt i Saudiarabien. Men det hindrar inte att Halloween-fester har blivit allt populärare bland befolkningen. Man firar med besked i de västerländska compounden – och numera även bakom stängda dörrar i saudiska hem. Saudiarabien är ett nästan överdrivet barnvänligt land, och barn älskar att klä ut sig. Så givetvis måste barnen få göra det.

I vårt compound utlystes en tävling om vilket hus som pimpade sin entré med häftigaste Halloween-dekoren (se mitt Facebook-inlägg). Och hela eftermiddagen var det fest med marknadsstånd, musikunderhållning och kostymparad. Barnen var indelade i olika ålderskategorier och fick gå upp på scenen och tala om vad de skulle föreställa.

Små spöken och zombies defilerade förbi mikrofonen och presenterade sig med varierande röststyrka. En del såg livsfarliga ut men vågade knappt viska i micken. Så kliver en alldeles hel och ren pojke i 10-årsåldern upp på scenen, iklädd blå shorts och en vit t-shirt.
”But you don’t have blood anywhere…” sa lekfarbrorn förvånat. ”What kind of a zombie are you?”
Varpå den lille gossen med hög och klar stämma svarar:
”I’m a dead football player”.

Skratt och applåder från publiken. Och århundradets halloween-dress om ni frågar mig.

Have a good one, ni som firar!