Så byggdes en bro av toner

Ljuset släcks och sorlet tystnar. En spotlight följer dirigenten till sin pult. När förspelet tonat ut, går ridån upp över Metropolitans operascen. Jag ser fantastiskt bra från min plats 680 mil bort.

Lutar mig tillbaka i min röda fåtölj på biografen Bio Rio vid Hornstull i Stockholm och känner som alltid att detta är synnerligen häftigt.
Jag vet…. det är 2015. Liksom inget konstigt med satellitsändningar. Men ändå!

Det hela började egentligen i Kristianstad år 1890. Då byggdes ett nytt hus – en möteslokal för folket, för fackförbund, föreningar, stiftelser och kultursällskap. När huset skulle få ett namn, visste man inte riktigt, så man kallade det helt enkelt Folkets Hus.
Idén spred sig, och snart hade i stort sett varje ort i hela landet sitt eget Folkets Hus – och även en Folkets Park.

I anslutning till Folkets Hus fanns oftast även en biograf. Det var en outtalad mänsklig rättighet att ha tillgång till en biograf, var man än bodde i landet.

Även här i storstan hade vi kvartersbiografer. Många. Jag minns än idag min första barnförbjudna film på biografen Vingen i Råsunda. Och vem jag gick med…

Men vi växte upp, idyllen flagnade, videon föddes och film var inte längre bäst på bio. 1989 invigdes Filmstaden i Stockholm och då tog luften slut för de mindre biograferna. De som finns kvar än idag, drivs med kärlek och hårt arbete av små envisa föreningar och stiftelser. BioRio på Hornstulls strand i Stockholm är en sådan.

BioRio är medlem i folkrörelsen Folkets Hus och Parker, som bl.a. arbetar för en demokratisk fördelning av kulturutbud i Sverige. Rörelsen bestämde sig tidigt för att satsa på framtiden i form av digital bio. Redan från början fanns tanken att biografer på mindre orter genom den nya tekniken skulle kunna få tillgång till en bredare och mer aktuell filmrepertoar.

Den 9 september 2003 togs ett sjumilakliv i utvecklingen. Då genomfördes den första satellitsändningen till biografer i Sverige. En direktsänd konsert med David Bowie, som spelade låtar från sin nya LP inför releasen.

Men därifrån till en hel operarepertoar? Jag ber Daniel Söderberg, kommunikatör på Folkets Hus och Parker, berätta om utvecklingen:

-Vi hade sju pionjärbiografer, som var utrustade med den nödvändiga tekniken. David Bowies konsert 2003 blev startskottet. Därefter var det strövisa livesändningar fram till 2007, då vi fick erbjudandet från the Met i New York.
– Länge hade vi en hönan-och-ägget-situation. Inga digitala biografer – inget utbud. Det skulle ta nästan tio år innan ”proppen gick ur” och biobranschen satsade fullt ut på digitalisering.
– Nu har utvecklingen tagit fart, med bredare utbud och allt fler distributörer av Live på Bio.

Meanwhile – på andra sidan Atlanten…

”Hans och Greta” var den första operan som i sin helhet direktsändes från Metropolitan, på juldagen 1931.

Ja, då pratar vi förstås om radio.

Därmed föddes en tradition med direktsändningar av opera-matinéer varje lördag. Först på radio, men så småningom även på vissa TV-kanaler i USA. Det gjorde att Metropolitan blev ett etablerat och välbekant namn i folks medvetande över hela USA och Kanada. Inspelade operaföreställningar och sändningsrätter såldes även till länder på andra sidan Atlanten.
Därför tvekade inte Met’s ledning inför det nya. Självklart skulle man haka på de möjligheter som digitala biografer erbjöd. Men Metropolitans verksamhet är inte statsunderstödd, så man måste först se till att få sponsorer som var villiga att finansiera hela detta jätteprojekt.

I december 2006 sjösattes ”Live in HD”, och de första operorna direktsändes via satellit till biografer i USA, Kanada och ett urval av andra länder.
Konceptet blev snabbt en succé och växte från 6 föreställningar per säsong, till 10 föreställningar som idag når 2 000 biografer i 70 länder.

Sverige har varit med sedan 2007, och har idag 180 biografer som visar live-sändningar. (Inte bara från Metropolitan, utan även från Bolsjojteatern i Moskva, Royal Albert Hall i London, och flera andra kulturevenemang.)

Jag hoppas att alla ni som är operaintresserade har upptäckt den här möjligheten att se och höra fantastiska uppsättningar med världstjärnor, inte minst våra egna Peter Mattei och Nina Stemme som bägge har paradroller denna säsong.

Man kommer inpå personerna och handlingen på ett sätt som man aldrig kan göra någon annanstans. Hur nära man än sitter, i vilket operahus som helst, så är ju orkesterdiket alltid ivägen…

Inte heller får man någon annanstans vara med bakom ridån i pauserna, och se scenen byggas om inför nästa akt, medan nyckelpersoner intervjuas av kvällens konferencier.

I helgens föreställning av Tannhäuser fick vi till exempel stifta bekantskap med orkesterns nye harpist, en ung sympatisk man som var nöjd med att det är så mycket harpa i Tannhäuser, mer än i tio andra operor sammanslagna… Han berättade också att Peter Mattei bett honom om hjälp med handgreppen så att det åtminstone skulle likna harpspel, det han utför på scenen.

Peter Mattei själv blev förstås också intervjuad. Han avslutade med att vinka in i kameran med ett stort leende och på klingande norrländska säga ”Hejdå”…