Sagan om Ringarna

Det här ska handla om något helt annat.
Men jag måste få börja med att konstatera att idag är det ett år sedan jag kom hem från Saudiarabien för gott. Och då såg det precis ut som det gjorde idag. Solen strålade från en klarblå himmel, de vita träden (som jag inte vet vad dom heter) stod i full blom, och i skymningen sjöng koltrasten från sin trädtopp.

Jag kände mig alldeles bländad av all grönska. Det gör man efter att ha levt i ett beigebrunt land och inte ha sett den svenska våren på två år. Beige sand, bruna stenar, beige byggnader, bruna kameler… Visst hade dom massor av planteringar och konstbevattnat gräs, men det var inte tillräckligt för att ta över det beigebruna helhetsintrycket.
Så det var inte helt fel att komma hem till ett Sverige i vackraste majskrud!

Men nu till dagens ämne:

Hur man blir av med sina vigselringar utan att skilja sig…

Under de senaste månaderna har mitt vänstra ringfinger börjat svullna. Som många åldrande tanter har jag en släng av artros i fingrarna, och därmed förstorade mellanleder. Jag får alltid pressa ringarna över leden, det är jag van vid. Därför har jag heller inte tagit av och på mig vigselringarna. De har fått sitta där dom sitter.
Men nu var hela fingret riktigt svullet, och ringarna gick inte att rubba med alla tvål- eller tejptrick i världen. Jag började bli lite rädd, för fingret ville jag ju gärna behålla och det såg inte ut att må bra. Dessutom började det bli ömt. Jag insåg till slut att ringarna måste avlägsnas med våld. Men vem gör sån’t? Brandkåren? Akuten? Eller juveleraren?

Googlade gjorde jag förstås, men hittade bara tusen knep för att linda fingret med allt från tejp till tandtråd (!). Ingenting någonstans om hur man klipper loss ringar. Däremot var det många som hade undringar om just det, främst gravida kvinnor och män som gått upp i vikt. Så jag verkade inte vara ensam om frågeställningen.

Akuten kändes lite overkill, så jag började med den lilla juvelerarverkstad  i Sundbyberg (Gulddesign), där vi fått hjälp med diverse smyckesarbeten tidigare. Där sträckte jag fram handen och skulle börja förklara för juveleraren: ”Jag har ett problem och undrar om DU möjligen kan…” Han kastade en blick på min hand och svarade innan jag hann avsluta meningen: ”Javisst kan jag det.” Så öppnade han översta lådan i disken och plockade fram ett litet märkligt verktyg.

”Så du har gjort sånt här förut?” undrade jag.

”Jadå, ofta” svarade han, ”och den här svullnaden är ju inte så farlig, jag har hjälpt folk som skickats hit från akutmottagningar med fingrar som blånande prinskorvar. Jag undrar alltid varför man går så länge, innan man gör något åt saken!”

Så här såg verktyget ut. Den undre skyddstungan träddes in under ringarna, mot fingrets insida, och sedan sågade juveleraren sakta upp ringarna genom att driva den lilla miniatyrcirkelsågen för hand med en – sardinburksnyckel, typ.

Sedan bände han försiktigt isär mina stackars vigselringar med en liten tång och sen var jag befriad. Och otroligt lättad.
”Gå nu hem och låt fingret svullna av, det tar ett par veckor”, sa min räddare, ”sedan kan vi ta mått och fixa till ringarna så du kan bära dem igen.”

Så nu är mitt finger satt på avsvällning och det känns väldigt naket. Förlovningsringen har suttit på i 19 år, och vigselringen i snart 16. Men när jag får tillbaka dem kommer de att glänsa och vara blanka som nya ringar.
Det finns kanske någon i min omvärld som just nu tror att jag har skilt mig. Och om ett par veckor kommer dom tro att jag har gift om mig. Haha. En liten såpopera kring mitt svullna finger…

Men nu vet du i alla fall, kära läsare, att du kan glömma brandkårens skärbrännare om du hamnar i en sån här situation!