Sagan om Ringarna

Sagan om Ringarna

Det här ska handla om något helt annat.
Men jag måste få börja med att konstatera att idag är det ett år sedan jag kom hem från Saudiarabien för gott. Och då såg det precis ut som det gjorde idag. Solen strålade från en klarblå himmel, de vita träden (som jag inte vet vad dom heter) stod i full blom, och i skymningen sjöng koltrasten från sin trädtopp.

Jag kände mig alldeles bländad av all grönska. Det gör man efter att ha levt i ett beigebrunt land och inte ha sett den svenska våren på två år. Beige sand, bruna stenar, beige byggnader, bruna kameler… Visst hade dom massor av planteringar och konstbevattnat gräs, men det var inte tillräckligt för att ta över det beigebruna helhetsintrycket.
Så det var inte helt fel att komma hem till ett Sverige i vackraste majskrud!

Men nu till dagens ämne:

Hur man blir av med sina vigselringar utan att skilja sig…

Under de senaste månaderna har mitt vänstra ringfinger börjat svullna. Som många åldrande tanter har jag en släng av artros i fingrarna, och därmed förstorade mellanleder. Jag får alltid pressa ringarna över leden, det är jag van vid. Därför har jag heller inte tagit av och på mig vigselringarna. De har fått sitta där dom sitter.
Men nu var hela fingret riktigt svullet, och ringarna gick inte att rubba med alla tvål- eller tejptrick i världen. Jag började bli lite rädd, för fingret ville jag ju gärna behålla och det såg inte ut att må bra. Dessutom började det bli ömt. Jag insåg till slut att ringarna måste avlägsnas med våld. Men vem gör sån’t? Brandkåren? Akuten? Eller juveleraren?

Googlade gjorde jag förstås, men hittade bara tusen knep för att linda fingret med allt från tejp till tandtråd (!). Ingenting någonstans om hur man klipper loss ringar. Däremot var det många som hade undringar om just det, främst gravida kvinnor och män som gått upp i vikt. Så jag verkade inte vara ensam om frågeställningen.

Akuten kändes lite overkill, så jag började med den lilla juvelerarverkstad  i Sundbyberg (Gulddesign), där vi fått hjälp med diverse smyckesarbeten tidigare. Där sträckte jag fram handen och skulle börja förklara för juveleraren: ”Jag har ett problem och undrar om DU möjligen kan…” Han kastade en blick på min hand och svarade innan jag hann avsluta meningen: ”Javisst kan jag det.” Så öppnade han översta lådan i disken och plockade fram ett litet märkligt verktyg.

”Så du har gjort sånt här förut?” undrade jag.

”Jadå, ofta” svarade han, ”och den här svullnaden är ju inte så farlig, jag har hjälpt folk som skickats hit från akutmottagningar med fingrar som blånande prinskorvar. Jag undrar alltid varför man går så länge, innan man gör något åt saken!”

klippverktyg

Så här såg verktyget ut. Den undre skyddstungan träddes in under ringarna, mot fingrets insida, och sedan sågade juveleraren sakta upp ringarna genom att driva den lilla miniatyrcirkelsågen för hand med en – sardinburksnyckel, typ.

IMG_3644s.jpg

Sedan bände han försiktigt isär mina stackars vigselringar med en liten tång och sen var jag befriad. Och otroligt lättad.
”Gå nu hem och låt fingret svullna av, det tar ett par veckor”, sa min räddare, ”sedan kan vi ta mått och fixa till ringarna så du kan bära dem igen.”

Så nu är mitt finger satt på avsvällning och det känns väldigt naket. Förlovningsringen har suttit på i 19 år, och vigselringen i snart 16. Men när jag får tillbaka dem kommer de att glänsa och vara blanka som nya ringar.
Det finns kanske någon i min omvärld som just nu tror att jag har skilt mig. Och om ett par veckor kommer dom tro att jag har gift om mig. Haha. En liten såpopera kring mitt svullna finger…

Men nu vet du i alla fall, kära läsare, att du kan glömma brandkårens skärbrännare om du hamnar i en sån här situation!

 

Kristaller på villovägar

Kristaller på villovägar

Plötsligt en kväll började världen snurra.
Allt jag gjorde var att vända mig på sidan i sängen. Då försvann alla koordinater. Det var värre än en karusell, det snurrade i alla plan. Jag hatar verkligen att vara yr, så jag kände paniken komma krypande. Och så var det lika plötsligt borta.

Men nästa morgon var yrseln tillbaka. När jag satte mig upp var det som om en tornado svepte med mig tillbaka mot kudden. Det snurrade i några sekunder, sedan blev det stilla. Jag satte mig sakta, sakta upp och lyckades komma ur sängen utan problem.

Det gick bra den dagen så länge jag inte gjorde några snabba rörelser med huvudet, för då kom yrseln tillbaka i några sekunder. Vid läggdags bävade jag för att lägga huvudet på kudden – och med all rätt. Så fort jag vred huvudet åt ena sidan åkte jag runt igen, men nu visste jag att det skulle gå över om jag bara låg still. Nästa dag googlade jag. Nacke. Stress. Yrsel.

Läste att man ska utmana yrseln. Ju mer man provocerar den, desto fortare försvinner den. Så jag startade ett krig. Så fort yrseln satte in, skakade jag frenetiskt på huvudet, ropade ett segervisst ”HA! Där fick du!” och inbillade mig att det hjälpte. Det blev i alla fall inte värre.

Sådär hade jag det i ett par månader, medan jag väntade på att anfallen skulle klinga av och försvinna. Jag vande mig vid dem, och i övrigt var jag som vanligt, gick upprätt utan att vingla, satt vid datorn utan att ramla omkull, åkte till stan, var ute och handlade. Inga andra symtom, ingen huvudvärk, inget illamående. Nämnde i förbigående till folk att jag började bli trött på mina yrselattacker, som förmodligen berodde på spänningar i nacken.

Till slut var det någon som sa ”Men har du inte fått kristaller?” Jag gick hem och googlade. Balanssinnet. Yrsel. Kristaller.

Hittade den utmärkta och informativa sajten yrsel.com och lärde mig om kristallsjukan. Symtomen stämde precis in på min snurriga värld. Jag berättade för maken att min yrsel berodde på att jag hade kristaller i örat.
”Ja naturligtvis, och det är väl Swarovski?” svarade han som aldrig hade hört talas om fenomenet. Jag kunde lika gärna sagt att jag hade utomjordingar i hörselgången.

Men jag hittade minsann en specialistmottagning – Yrselcenter – dit jag genast ringde och fick en tid för undersökning.

Två dagar senare träffade jag dr Christian Geisler, som utförde det närmaste ett mirakel jag kommit i mitt liv.

En halvtimme efter det att jag klivit in på hans mottagning gick jag därifrån befriad från yrseln. Och den har aldrig mer infunnit sig.

Miraklet ifråga är en manöver, där man liggande får vrida huvudet enligt ett visst mönster.  Det leder kristallerna tillbaka till sin plats i innerörat, där de ska sitta och ge signaler till hjärnan om var du befinner dig och i vilken rörelse. Kristallerna är balanssinnets sensorer.
Men det händer att några av dessa kristaller lossnar och kommer ut i båggången. Där ligger de och skramlar runt, medan de fortfarande ger signaler till hjärnan. Helt fel signaler, såklart. Du utför inte en kullerbytta bakåt – du rör ju bara på huvudet…

Det är inte farligt, bara väldigt obehagligt. Och så enkelt att bota! Vårdcentralen ska kunna klara av detta, men alla läkare kan inte tekniken till fullo så om du själv vill veta mer, råder jag dig att kolla in yrsel.com och agera därefter.

Kristallsjuka

yrsel.com finns olika manövrar, (beroende på var kristallerna sitter), samt massor med förklaringar och pedagogiska beskrivningar för den som vill veta mer.

Jag ville berätta om den här erfarenheten, ifall någon av er därute vaknar en morgon av att jorden snurrar, och blir panikslagen. Bli inte det! Om yrseln alltid utlöses av samma rörelse med huvudet, (som i mitt fall alltid när jag vände mig åt vänster på kudden) så är det med största sannolikhet kristaller på rymmen.

Tänk att för bara tio år sedan kunde man varken förklara eller bota kristallsjukan! Folk blev liggande i sina sängar för att dom inte kunde få hjälp. Dom blev yrselinvalider. Vilken mardröm!

Tack och lov att någon forskare kom på tanken att leta bortsprungna kristaller i örongångarna. Och att någon sedan klurade ut dessa manövrer för att peta tillbaka dem till sin plats…
Den eller dom som gjorde detta borde få Nobelpriset, tycker alla vi som någon gång känt av kristallsnurret!!!

Fem smutsiga små fingrar

Fem smutsiga små fingrar

 

Jag tycker inte om Agnes Wold. Jag tycker hon serverar det ena populistiska påståendet efter det andra i en löjlig tvärtemot-anda. Det ska till varje pris vara tvärtemot allt vi fått lära oss genom uppfostran, erfarenhet och lärdom. Och hon presenterar inga bevis! Bara påståenden.

Såg ni Skavlan i fredags?

Det där med hundar i sängen yttrar jag mig inte om, för det vet jag inget om. Den som vill ha sin hund i sängen får väl ha det så mycket dom vill, jag kan inte argumenten för och emot.

Men jag har jobbat med medicinsk information i närmare trettio år, så jag tror mig ha ett hum om mänskliga bakterier, virus och dess spridningsmönster. Och jag tycker det är direkt oansvarigt att en läkare på bästa sändningstid sitter och uppviglar mot vanlig vardagshygien. Det luktar lite sensationslystnad.

”Att tvätta händerna har ingenting med hygien att göra. Det är bara en konvention vi har”.

Sedan sa hon märkligt nog emot sig själv, då hon liksom i förbifarten slängde ur sig ”Alltså jag tvättar ju händerna när jag har varit på toaletten och så”…
Jaså minsann? Varför då? Om nu inte bakterier fastnar på händerna – varför tvättar du dom efter toabesöket??

Jo för att hon mycket väl vet hur sjukdomsbilden ser ut i länder och situationer med bristande hygien. Ta bara Ebola-epidemins snabba spridning – det var ju helt och hållet en hygienfråga.

Vad vill du, Agnes Wold? Vill du verkligen att folk slutar tvätta händerna?! Det är nog fler än jag som blir äcklade av den tanken.

Däremot älskar jag Anna Mannheimer. Förbehållslöst. Vilken brilliant komedienne och underbar personlighet hon är!

anna