Till Léopold

Vi kände aldrig varandra. Men din gammelmorfar och min mormor var syskon. Under sin uppväxt i Belgien genomlevde de två världskrig. De såg sin pappa dö i sviterna av senapsgas från skyttegravarna, och de hjälpte sin mamma att gömma matsilvret i trädgården undan nazisterna. De såg ondska och död på nära håll.

Det gjorde även deras barn och barnbarn i tisdags.

Det var den morgonen som du, Léopold, glad och visslande halvsprang nerför trapporna till Maalbeeks tunnelbanestation för att åka till Saint Louis-universitetet, där du läste juridik på andra året. Du var på gott humör, det var vår i luften, och två kvällar tidigare hade du haft en väldigt lyckad föreställning med din amatörteatergrupp. Skådespelandet var en hobby där du fick utlopp för din kreativa ådra, din humor och din energi. Studierna gick också bra, och du var en så’n där kille som man inte kan låta bli att tycka om. Rolig, varm, klipsk.

Klockan var nästan tio över nio när du kom ner på perrongen. En tåg rullade just förbi, men det var inte ditt tåg…

Vid den tidpunkten var massmedia fortfarande febrilt sysselsatta med att famla efter fakta om vad som hänt på flygplatsen en timme tidigare. När det blev känt att ännu en bomb briserat, inne i tunnelbanestationen Maalbeek, var det precis som när det andra planet flög in i World Trade Center. DÅ om inte förr insåg man att det bortom alla tvivel handlade om ett terrordåd.

Ingen visste riktigt var du befann dig någonstans, Léopold. Hade du gått ner i tunnelbanan, eller hade du blivit någon minut försenad? Kanske rent av åkt tidigare? Din familj – mamma, pappa och brorsan Hadrien – försökte i det längsta att hålla ifrån sig den isande känslan, när dom gång på gång ringde din mobil utan att få svar.

Både familjen och dina vänner började leta överallt, ringa runt, höra sig för. De fick veta att överlevande evakuerades från tunnelbanan och sågs ledas ut i dagsljuset, stumma av skräck och fasa. Du fanns inte bland dem.

Vid det här laget stod det klart att du fanns bland de saknade. Du var en sån person som skulle hört av dig annars. Din bror lade upp en efterlysning på Facebook. ”We are still in search of Léopold Hecht. If you have any info, please contact me.” Inlägget delades 370 gånger, men ingen hörde av sig. Dina klasskamrater lade ut frågor på Twitter. ”Vet någon var vår vän Léopold Hecht håller hus?” Inga svar.

Inte förrän strax före halv 6 på kvällen skrev din bror ett nytt inlägg ”Vi har hittat Leopold, han är på sjukhus. Tack till alla för er hjälp och era böner!” Vad han inte skrev – vad han kanske inte ens visste – var att du var så svårt skadad att det var omöjligt att ens hoppas. Men hoppas gör man ju, in i det sista.

Det var i det här skedet som vi här i Sverige fick veta att du var en av de drabbade i Bryssel. Din farmor grät i telefon och berättade för min mamma att hon inte visste hur pass skadad du var, men att din pappa fanns hos dig på sjukhuset.

Klockan två på natten fick vi veta att du inte klarat dig.

Det känns så fruktansvärt överjävligt ofattbart. Det sägs att man inte ska låta terroristerna smitta oss andra med sitt hat, för då blir det bara värre. Men storsinthet är inte precis den känsla som fyller mig nu.

Jag är själv mamma, jag har en son som också har varit 20 år och åkt tunnelbana till universitetet. Och jag klarar inte ens att tänka tanken på hur dina föräldrar mår just nu, Léopold. Jag känner bara en otröstbar tomhet efter en levnadsglad ung släkting, som jag inte ens träffat.

Ekon av ett ego

Hissdörrarna gick upp. Olof Palme klev in, samtalande med partikamraten bredvid sig. ”Ja jävlar i helvete” skrockade han med sitt lite hesa skratt och tände en cigarett. Sen såg han upp och gav mig en igenkännande nick och ett ”hej hej!”
Detta var tidigt 70-tal och man rökte i hissar på den tiden. Till och med i riksdagskansliets hiss, som detta var. Palme var på väg ner till plenisalen och jag skulle gå på lunch. Vi var per definition arbetskamrater, om än i skilda världar.

Jag var ung journalist på en nyhetsbyrå med liberala förtecken, och jag hade mitt arbetsrum i riksdagskansliet. Först under takåsarna i det som är nuvarande riskdagshuset, sedan skulle det renoveras och då flyttades maktens korridorer, och vi med dem, till det alldeles nybyggda glashuset (nuvarande kulturhuset) vid Sergelstorg. Det var där vi åkte hiss tillsammans, Olof Palme och jag.

Man stötte alltid ihop med folk just i hissen, den var flitigt frekventerad. Riksdagens män och kvinnor springer mycket i korridorerna, till och från kammaren, sina kanslier, möten, korridoruppgörelser och uttalanden.
Ofta var de mitt i ett samtal när de klev in i hissen och avbröt sig inte alltid när de kanske borde ha. Mellan våningsplanen hörde jag många spridda kommentarer som inte var avsedda för mina öron. Och det ska ni veta; vad politikerna sade i den hissen, och vad man sedan hörde dem säga offentligt, var inte alltid överensstämmande. Väldigt sällan, egentligen….

Jag kände inte Olof Palme personligen, långt därifrån. Men vi hejade på varann när vi möttes, och jag har sett honom i många olika sinnesstämningar. Skämtsam, arg, tankfull… Han hade en stillsam charm i avspänt läge, och hans isblå ögon kunde ha en spjuveraktig glimt. Men han hade aldrig garden nere, det fanns alltid en iakttagande vaksamhet i hans blick. Och han blev skrämmande arrogant och skoningslös när han inte fick som han ville. Då plockade retorikern i honom fram ordval som var rena mobbningen.

Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll, sa Pippi Långstrump. Olof Palme hade ett knivskarpt intellekt och en vilja av stål. Han var stark, men han var inte snäll. Det är inte ok att pulvrisera folk på det sätt han gjorde.

Palme väckte starka känslor. Älskad och hatad. Han sökte hellre strid och retorikpoäng, än lösningar och samförstånd. Ändå sade han alltid att ”det finns inte vi och dom, det finns bara vi”. Men det var ”vi” på hans villkor….
Trettio år efter sin död är han helgonförklarad inom socialdemokratin. Man får inte kritisera honom. Det märker jag på kommentarer jag fått efter min första version av detta inlägg. Jag förstår att han upphöjts till någon slags religionsstatus. Och religiös övertygelse är svår att hantera med rationella argument.

En del som faller in i lovsången var inte ens födda när Olof Palme mördades. Märkligt hur dom kan uttala sig med sådant patos om vad Palme gjorde, sade och stod för. För dem är han ju enbart ett kapitel i historieböckerna. Men den som inte var med då, utan som har ärvt en bild av Palme Världsfrälsaren, har såklart svårt att förstå oss som minns utan förskönande filter.

Och jag tycker vi kan lämna det där. Trettio år har trots allt gått. Den ekonomiska kris som hans politik orsakade har både läkts ut och följts av nya. Hans strävan efter offentligt ägande landade aldrig riktigt på den omfattande nivå han ville att det skulle vara. Och hans lögner om IB-affären och Geijerskandalen hör numera till historiens pinsamheter. Om än inte glömda, så åtminstone arkiverade.

Vi låter Olof Palme vila i frid – tillsammans med hemligheten om vem det var som mördade honom.

Fem smutsiga små fingrar

Jag tycker inte om Agnes Wold. Jag tycker hon serverar det ena populistiska påståendet efter det andra i en löjlig tvärtemot-anda. Det ska till varje pris vara tvärtemot allt vi fått lära oss genom uppfostran, erfarenhet och lärdom. Och hon presenterar inga bevis! Bara påståenden.

Såg ni Skavlan i fredags?

Det där med hundar i sängen yttrar jag mig inte om, för det vet jag inget om. Den som vill ha sin hund i sängen får väl ha det så mycket dom vill, jag kan inte argumenten för och emot.

Men jag har jobbat med medicinsk information i närmare trettio år, så jag tror mig ha ett hum om mänskliga bakterier, virus och dess spridningsmönster. Och jag tycker det är direkt oansvarigt att en läkare på bästa sändningstid sitter och uppviglar mot vanlig vardagshygien. Det luktar lite sensationslystnad.

”Att tvätta händerna har ingenting med hygien att göra. Det är bara en konvention vi har”.

Sedan sa hon märkligt nog emot sig själv, då hon liksom i förbifarten slängde ur sig ”Alltså jag tvättar ju händerna när jag har varit på toaletten och så”…
Jaså minsann? Varför då? Om nu inte bakterier fastnar på händerna – varför tvättar du dom efter toabesöket??

Jo för att hon mycket väl vet hur sjukdomsbilden ser ut i länder och situationer med bristande hygien. Ta bara Ebola-epidemins snabba spridning – det var ju helt och hållet en hygienfråga.

Vad vill du, Agnes Wold? Vill du verkligen att folk slutar tvätta händerna?! Det är nog fler än jag som blir äcklade av den tanken.

Däremot älskar jag Anna Mannheimer. Förbehållslöst. Vilken brilliant komedienne och underbar personlighet hon är!

Ridån går upp för Skandinaviens största galleria

På torsdag klockan 20.00 smäller det. Dörrarna öppnas, specialerbjudandena haglar, goodiebags delas ut och ett mäktigt fyrverkeri är utlovat.
Mall of Scandinavia invigs. Solnas omdebatterade skrytbygge, som ska fylla vårt liv med mer shopping, fler restauranger och de modernaste biografer ögat skådat. Och så vidare.

Jag skrotade runt där bland byggarbetarna i helgen. Området ligger tio minuters promenad bort, och jag har sett det växa upp från mitt fönster. I en skog av lyftkranar har stålskelett fyllts ut och blivit byggnader.

Den senaste tiden har flitens strålkastare lyst sent inpå nätterna därborta kring det som ska bli Skandinaviens största köpcentrum. Och med bara ett par dagar kvar till invigningen beslöt jag mig för att ta en förhandstitt på nära håll.

Det var väldigt stökigt. Jag funderar verkligen på hur det här ska gå. Dom öppnar om två dagar – och vid min inspektion i lördags var det byggbråte, plank och gulklädda gubbar överallt.
De gulklädda gubbarna var jättegulliga och tog sig tid att berätta om bygget och hur stort och fint det blir därinne. Fontän och häftiga färger och biograf, sa dom. En av dem tog till och med upp sin mobil och visade mig ett filmklipp inifrån det som ska bli restaurangdelen. Men han sa att det var hemligt, så jag kan tyvärr inte avslöja för er hur det såg ut…

Blir ni klara i tid nu då? undrade jag ängsligt och tittade mig omkring i röran. Deras reaktion var inte precis lugnande. Dom tittade på varandra och la upp ett asgarv. ”Jaa du” sa dom sen. ”Jaa du”. Och så skakade dom uppgivet på sina hjälmklädda huvuden och petade i betongen med tåspetsarna.

Så vi får väl se hur det blir med invigningen i övermorgon.

Nu tänker jag inte gå dit igen förrän den värsta hysterin har klingat av, och det garanterat inte är något event på Friends samtidigt. Som det är nu på lördag – den första helgen som gallerian är öppen;
Då spelar Sverige-Danmark inför en utsåld arena, vilket betyder 50 000 i publiken. Eftersom det är första shoppinglördagen för nya gallerian räknar man med ytterligare 50 000 nyfikna besökare dit. Folk från hela Norden har bokat hotellrum för helgen. (Är det en vild gissning att varje dansk fotbollsåskådarhustru följer med för att besöka gallerian?)

Så, uppåt 100 000 människor på en gång! I ett område vars tillfartsvägar knappt klarar morgontrafiken för dem som jobbar där…

När jag kom hem från min promenad i lördags, roade jag mig med att ta fram gamla grafiska skisser över Arenastaden. Där målade man ut ett luftigt, ljust område med breda trädkantade avenyer.
Det är väl kanske inte riktigt den känsla jag fått de gånger jag besökt området. Snarare ett skuggigt gytter. Men man ska inte döma i förväg, det är ju faktiskt inte färdigt än på långa vägar! Nu håller jag bara tummarna för att åtminstone gallerian är klar att öppna på torsdag.

Sedan återkommer jag med en rapport inifrån härligheten när fotbollspubliken är på returmatchen i Danmark, så jag bara behöver trängas med några tiotusental galleriabesökare.