Hissdörrarna gick upp. Olof Palme klev in, samtalande med partikamraten bredvid sig. ”Ja jävlar i helvete” skrockade han med sitt lite hesa skratt och tände en cigarett. Sen såg han upp och gav mig en igenkännande nick och ett ”hej hej!”
Detta var tidigt 70-tal och man rökte i hissar på den tiden. Till och med i riksdagskansliets hiss, som detta var. Palme var på väg ner till plenisalen och jag skulle gå på lunch. Vi var per definition arbetskamrater, om än i skilda världar.

Jag var ung journalist på en nyhetsbyrå med liberala förtecken, och jag hade mitt arbetsrum i riksdagskansliet. Först under takåsarna i det som är nuvarande riskdagshuset, sedan skulle det renoveras och då flyttades maktens korridorer, och vi med dem, till det alldeles nybyggda glashuset (nuvarande kulturhuset) vid Sergelstorg. Det var där vi åkte hiss tillsammans, Olof Palme och jag.

Man stötte alltid ihop med folk just i hissen, den var flitigt frekventerad. Riksdagens män och kvinnor springer mycket i korridorerna, till och från kammaren, sina kanslier, möten, korridoruppgörelser och uttalanden.
Ofta var de mitt i ett samtal när de klev in i hissen och avbröt sig inte alltid när de kanske borde ha. Mellan våningsplanen hörde jag många spridda kommentarer som inte var avsedda för mina öron. Och det ska ni veta; vad politikerna sade i den hissen, och vad man sedan hörde dem säga offentligt, var inte alltid överensstämmande. Väldigt sällan, egentligen….

Jag kände inte Olof Palme personligen, långt därifrån. Men vi hejade på varann när vi möttes, och jag har sett honom i många olika sinnesstämningar. Skämtsam, arg, tankfull… Han hade en stillsam charm i avspänt läge, och hans isblå ögon kunde ha en spjuveraktig glimt. Men han hade aldrig garden nere, det fanns alltid en iakttagande vaksamhet i hans blick. Och han blev skrämmande arrogant och skoningslös när han inte fick som han ville. Då plockade retorikern i honom fram ordval som var rena mobbningen.

Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll, sa Pippi Långstrump. Olof Palme hade ett knivskarpt intellekt och en vilja av stål. Han var stark, men han var inte snäll. Det är inte ok att pulvrisera folk på det sätt han gjorde.

Palme väckte starka känslor. Älskad och hatad. Han sökte hellre strid och retorikpoäng, än lösningar och samförstånd. Ändå sade han alltid att ”det finns inte vi och dom, det finns bara vi”. Men det var ”vi” på hans villkor….
Trettio år efter sin död är han helgonförklarad inom socialdemokratin. Man får inte kritisera honom. Det märker jag på kommentarer jag fått efter min första version av detta inlägg. Jag förstår att han upphöjts till någon slags religionsstatus. Och religiös övertygelse är svår att hantera med rationella argument.

En del som faller in i lovsången var inte ens födda när Olof Palme mördades. Märkligt hur dom kan uttala sig med sådant patos om vad Palme gjorde, sade och stod för. För dem är han ju enbart ett kapitel i historieböckerna. Men den som inte var med då, utan som har ärvt en bild av Palme Världsfrälsaren, har såklart svårt att förstå oss som minns utan förskönande filter.

Och jag tycker vi kan lämna det där. Trettio år har trots allt gått. Den ekonomiska kris som hans politik orsakade har både läkts ut och följts av nya. Hans strävan efter offentligt ägande landade aldrig riktigt på den omfattande nivå han ville att det skulle vara. Och hans lögner om IB-affären och Geijerskandalen hör numera till historiens pinsamheter. Om än inte glömda, så åtminstone arkiverade.

Vi låter Olof Palme vila i frid – tillsammans med hemligheten om vem det var som mördade honom.

8 reaktioner på ”Ekon av ett ego

  1. Bra skrivet MB (som vanligt), du har exakt fångat känslan som de flesta av oss till höger om mitten antagligen har. Antipati/sympati i nästan identiska delar.

    Gilla

  2. Så du har träffat både Bruce och Palme! 😀Imponerande!
    Intressant att läsa det du skrev. När jag var barn fick jag alltid ont i magen när Palme och Boman debatterade i teve. Jag tyckte att de var så arga på varandra och elak. Den magkänslan kanske var helt rätt.
    Ha det bra

    Gilla

    1. Hehe ja jag har varit med så länge, så jag har hunnit träffa både den ena och den andra 🙂
      Visst var tonen elak i deras debatter! Det blev en väldigt speciell stämning, som jag också minns med obehag.
      Allt gott, hälsa Riyadh!

      Gilla

  3. Pinsamt att försöka få en död mans övertygelse att bli en egotrip. Att politiker har egon är inget konstigt men få politiker har en större genuin vilja att förändra världen till det bättre. Och dom är oftast inte svenska politiker. Att du tolkar detta som hycklande egotrip (det är så det stavas) är pinsamt och tyder på en 30 år lång bitterhet. Tragiskt!

    Gilla

    1. ”En 30 år lång bitterhet” var väl att ta i. Jag har inte ägnat Palme många tankar under dessa trettio år. Däremot kan det tyda på många års känsla av vanmakt DÅ, medan han var i farten!

      Tack för stavningskollen, men jag hävdar nog att det ska vara två p när jag skriver ordet som substantiv; egotrippare. OK?

      Gilla

      1. Du får stava precis som du vill. Det är din blogg. Att du precis idag får för dig att skriva en så nedlåtande skrift om den enda riktigt internationellt kända svenska politikern är ett tydligt tecken på en enorm bitterhet. Det är tråkigt att du känner ett sånt hat mot Palme. Kanske har han gjort dig någon oförrätt. Kanske var det befogat. Vem vet?

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s