Ridån går upp för Skandinaviens största galleria

Ridån går upp för Skandinaviens största galleria

På torsdag klockan 20.00 smäller det. Dörrarna öppnas, specialerbjudandena haglar, goodiebags delas ut och ett mäktigt fyrverkeri är utlovat.
Mall of Scandinavia invigs. Solnas omdebatterade skrytbygge, som ska fylla vårt liv med mer shopping, fler restauranger och de modernaste biografer ögat skådat. Och så vidare.

Jag skrotade runt där bland byggarbetarna i helgen. Området ligger tio minuters promenad bort, och jag har sett det växa upp från mitt fönster. I en skog av lyftkranar har stålskelett fyllts ut och blivit byggnader.

Den senaste tiden har flitens strålkastare lyst sent inpå nätterna därborta kring det som ska bli Skandinaviens största köpcentrum. Och med bara ett par dagar kvar till invigningen beslöt jag mig för att ta en förhandstitt på nära håll.

Det var väldigt stökigt. Jag funderar verkligen på hur det här ska gå. Dom öppnar om två dagar – och vid min inspektion i lördags var det byggbråte, plank och gulklädda gubbar överallt.
De gulklädda gubbarna var jättegulliga och tog sig tid att berätta om bygget och hur stort och fint det blir därinne. Fontän och häftiga färger och biograf, sa dom. En av dem tog till och med upp sin mobil och visade mig ett filmklipp inifrån det som ska bli restaurangdelen. Men han sa att det var hemligt, så jag kan tyvärr inte avslöja för er hur det såg ut…

Blir ni klara i tid nu då? undrade jag ängsligt och tittade mig omkring i röran. Deras reaktion var inte precis lugnande. Dom tittade på varandra och la upp ett asgarv. ”Jaa du” sa dom sen. ”Jaa du”. Och så skakade dom uppgivet på sina hjälmklädda huvuden och petade i betongen med tåspetsarna.

Så vi får väl se hur det blir med invigningen i övermorgon.

Nu tänker jag inte gå dit igen förrän den värsta hysterin har klingat av, och det garanterat inte är något event på Friends samtidigt. Som det är nu på lördag – den första helgen som gallerian är öppen;
Då spelar Sverige-Danmark inför en utsåld arena, vilket betyder 50 000 i publiken. Eftersom det är första shoppinglördagen för nya gallerian räknar man med ytterligare 50 000 nyfikna besökare dit. Folk från hela Norden har bokat hotellrum för helgen. (Är det en vild gissning att varje dansk fotbollsåskådarhustru följer med för att besöka gallerian?)

Så, uppåt 100 000 människor på en gång! I ett område vars tillfartsvägar knappt klarar morgontrafiken för dem som jobbar där…

När jag kom hem från min promenad i lördags, roade jag mig med att ta fram gamla grafiska skisser över Arenastaden. Där målade man ut ett luftigt, ljust område med breda trädkantade avenyer.
Det är väl kanske inte riktigt den känsla jag fått de gånger jag besökt området. Snarare ett skuggigt gytter. Men man ska inte döma i förväg, det är ju faktiskt inte färdigt än på långa vägar! Nu håller jag bara tummarna för att åtminstone gallerian är klar att öppna på torsdag.

Sedan återkommer jag med en rapport inifrån härligheten när fotbollspubliken är på returmatchen i Danmark, så jag bara behöver trängas med några tiotusental galleriabesökare.

Skiss Mall of Scandinavia
Paradgatan enligt skissen
Paradgatan i verkligheten

Så byggdes en bro av toner

Så byggdes en bro av toner

Ljuset släcks och sorlet tystnar. En spotlight följer dirigenten till sin pult. När förspelet tonat ut, går ridån upp över Metropolitans operascen. Jag ser fantastiskt bra från min plats 680 mil bort.

Lutar mig tillbaka i min röda fåtölj på biografen Bio Rio vid Hornstull i Stockholm och känner som alltid att detta är synnerligen häftigt.
Jag vet…. det är 2015. Liksom inget konstigt med satellitsändningar. Men ändå!

Det hela började egentligen i Kristianstad år 1890. Då byggdes ett nytt hus – en möteslokal för folket, för fackförbund, föreningar, stiftelser och kultursällskap. När huset skulle få ett namn, visste man inte riktigt, så man kallade det helt enkelt Folkets Hus.
Idén spred sig, och snart hade i stort sett varje ort i hela landet sitt eget Folkets Hus – och även en Folkets Park.

I anslutning till Folkets Hus fanns oftast även en biograf. Det var en outtalad mänsklig rättighet att ha tillgång till en biograf, var man än bodde i landet.

Även här i storstan hade vi kvartersbiografer. Många. Jag minns än idag min första barnförbjudna film på biografen Vingen i Råsunda. Och vem jag gick med…

Men vi växte upp, idyllen flagnade, videon föddes och film var inte längre bäst på bio. 1989 invigdes Filmstaden i Stockholm och då tog luften slut för de mindre biograferna. De som finns kvar än idag, drivs med kärlek och hårt arbete av små envisa föreningar och stiftelser. BioRio på Hornstulls strand i Stockholm är en sådan.

IMG_4828

BioRio är medlem i folkrörelsen Folkets Hus och Parker, som bl.a. arbetar för en demokratisk fördelning av kulturutbud i Sverige. Rörelsen bestämde sig tidigt för att satsa på framtiden i form av digital bio. Redan från början fanns tanken att biografer på mindre orter genom den nya tekniken skulle kunna få tillgång till en bredare och mer aktuell filmrepertoar.

Den 9 september 2003 togs ett sjumilakliv i utvecklingen. Då genomfördes den första satellitsändningen till biografer i Sverige. En direktsänd konsert med David Bowie, som spelade låtar från sin nya LP inför releasen.

Men därifrån till en hel operarepertoar? Jag ber Daniel Söderberg, kommunikatör på Folkets Hus och Parker, berätta om utvecklingen:

-Vi hade sju pionjärbiografer, som var utrustade med den nödvändiga tekniken. David Bowies konsert 2003 blev startskottet. Därefter var det strövisa livesändningar fram till 2007, då vi fick erbjudandet från the Met i New York.
– Länge hade vi en hönan-och-ägget-situation. Inga digitala biografer – inget utbud. Det skulle ta nästan tio år innan ”proppen gick ur” och biobranschen satsade fullt ut på digitalisering.
– Nu har utvecklingen tagit fart, med bredare utbud och allt fler distributörer av Live på Bio.

Meanwhile – på andra sidan Atlanten…

”Hans och Greta” var den första operan som i sin helhet direktsändes från Metropolitan, på juldagen 1931.

Ja, då pratar vi förstås om radio.

Därmed föddes en tradition med direktsändningar av opera-matinéer varje lördag. Först på radio, men så småningom även på vissa TV-kanaler i USA. Det gjorde att Metropolitan blev ett etablerat och välbekant namn i folks medvetande över hela USA och Kanada. Inspelade operaföreställningar och sändningsrätter såldes även till länder på andra sidan Atlanten.
Därför tvekade inte Met’s ledning inför det nya. Självklart skulle man haka på de möjligheter som digitala biografer erbjöd. Men Metropolitans verksamhet är inte statsunderstödd, så man måste först se till att få sponsorer som var villiga att finansiera hela detta jätteprojekt.

I december 2006 sjösattes ”Live in HD”, och de första operorna direktsändes via satellit till biografer i USA, Kanada och ett urval av andra länder.
Konceptet blev snabbt en succé och växte från 6 föreställningar per säsong, till 10 föreställningar som idag når 2 000 biografer i 70 länder.

Sverige har varit med sedan 2007, och har idag 180 biografer som visar live-sändningar. (Inte bara från Metropolitan, utan även från Bolsjojteatern i Moskva, Royal Albert Hall i London, och flera andra kulturevenemang.)

12140857_978655312180074_5439911117649576139_o
Fantastiska Peter Mattei (från Piteå) i Tannhäuser

Jag hoppas att alla ni som är operaintresserade har upptäckt den här möjligheten att se och höra fantastiska uppsättningar med världstjärnor, inte minst våra egna Peter Mattei och Nina Stemme som bägge har paradroller denna säsong.

Man kommer inpå personerna och handlingen på ett sätt som man aldrig kan göra någon annanstans. Hur nära man än sitter, i vilket operahus som helst, så är ju orkesterdiket alltid ivägen…

Inte heller får man någon annanstans vara med bakom ridån i pauserna, och se scenen byggas om inför nästa akt, medan nyckelpersoner intervjuas av kvällens konferencier.

I helgens föreställning av Tannhäuser fick vi till exempel stifta bekantskap med orkesterns nye harpist, en ung sympatisk man som var nöjd med att det är så mycket harpa i Tannhäuser, mer än i tio andra operor sammanslagna… Han berättade också att Peter Mattei bett honom om hjälp med handgreppen så att det åtminstone skulle likna harpspel, det han utför på scenen.

Peter Mattei själv blev förstås också intervjuad. Han avslutade med att vinka in i kameran med ett stort leende och på klingande norrländska säga ”Hejdå”…

Happy Halloween

Happy Halloween

Så ska vi fira Halloween i Sverige eller inte?
Man ser många kritiska kommentarer, artiklar och inlägg; ”det är ingen svensk tradition”, ”vi har vår egen allhelgonahelg, tack så mycket”.  Men hallå, vart tog det mångkulturella tänket vägen? Varför är just Halloween så förkastligt? Det är väl ingen som tvingar någon att klä ut sig om man inte vill. Eller karva pumpa.

Och det står faktiskt inte i vägen för vår traditionella allhelgonahelg heller, för Halloween firas alltid den 31 oktober, oavsett veckodag, medan Alla Helgons Dag infaller sista lördagen i oktober. De sammanfaller alltså bara vart sjunde år.

Det mest halloweeniga jag varit med om – trots att jag bott i USA – upplevde jag förra året i Riyadh. Halloween är givetvis haram (förbjudet enligt islam) och får aldrig firas offentligt i Saudiarabien. Men det hindrar inte att Halloween-fester har blivit allt populärare bland befolkningen. Man firar med besked i de västerländska compounden – och numera även bakom stängda dörrar i saudiska hem. Saudiarabien är ett nästan överdrivet barnvänligt land, och barn älskar att klä ut sig. Så givetvis måste barnen få göra det.

I vårt compound utlystes en tävling om vilket hus som pimpade sin entré med häftigaste Halloween-dekoren (se mitt Facebook-inlägg). Och hela eftermiddagen var det fest med marknadsstånd, musikunderhållning och kostymparad. Barnen var indelade i olika ålderskategorier och fick gå upp på scenen och tala om vad de skulle föreställa.

Små spöken och zombies defilerade förbi mikrofonen och presenterade sig med varierande röststyrka. En del såg livsfarliga ut men vågade knappt viska i micken. Så kliver en alldeles hel och ren pojke i 10-årsåldern upp på scenen, iklädd blå shorts och en vit t-shirt.
”But you don’t have blood anywhere…” sa lekfarbrorn förvånat. ”What kind of a zombie are you?”
Varpå den lille gossen med hög och klar stämma svarar:
”I’m a dead football player”.

Skratt och applåder från publiken. Och århundradets halloween-dress om ni frågar mig.

Have a good one, ni som firar!

 

En saudisk familjetragedi

RaifHustrun till den numera världsberömde bloggaren Raif Badawi i Saudiarabien, uppger att bestraffningen av honom ska återupptas med ytterligare 50 piskrapp inom kort.

I Saudi är det enligt gammal sed brottsoffret som bestämmer straffet för sin gärningsman. Men i fallet Raif Badawi finns det väl inget brottsoffer? säger ni. Ska det vara regimen då? Eller det ”förtalade” prästerskapet? Eller rektorn för det universitet som Raif i sin blogg påstod var ett tillhåll för terrorister?

Nej. Det är hans egen far som begärt att sonen ska få 1000 piskrapp ovanpå tio års fängelse och höga böter! För att ha dragit vanära över familjen. Hade fadern fått sin vilja igenom skulle det ha blivit dödsstraff. Ett slags hedersmord alltså.

Men det är föga förvånande, för Raif Badawis pappa är ett riktigt monster.

Raif har en syster, Samar, som även hon är en liberal aktivist och kvinnorättskämpe. Samar blev i femton års tid utsatt för fysisk och psykisk misshandel av sin far. Till slut blev familjedramat allmänt känt och en följetong i arabiska medier, när hon 2010 drog sin plågoande inför rätta och anklagade honom för misshandel och drogmissbruk. Vilket ledde till att hon själv fängslades för olydnad.
Efter en cirkus av rättegångar med anklagelser och motanklagelser frigavs hon, och hennes far fråntogs förmyndarskapet över henne. (I Saudi har ju varje kvinna en manlig ”guardian”…) En morbror utsågs till förmyndare i väntan på att hon skulle hitta en make som kunde överta den rollen.

Hela tiden hade hon officiellt stöd av brodern Raif, och syskonen anlitade i sina rättsprocesser dessutom samma advokat, den liberalt tänkande Waleed Abulkhair. Han och Samar gifte sig när hon frigivits ur fängelset, men den äktenskapliga friden varade dessvärre inte länge. I samband med Raif Badawis piskrappsdom 2013, dömdes även advokaten till 15 års fängelse följt av 15 års utreseförbud. Hans brott var ”undergrävande av regimens och statstjänstemäns makt.”

Samar själv däremot lyckades ta sig till USA där hon nu har fått amerikanskt medborgarskap. Hon har mottagit utmärkelser för sitt mod, och hon är en flitigt anlitad talare vid sammankomster för mänskliga rättigheter.

Raifs fru har som bekant också flytt landet, hon har fått politisk asyl i Kanada, där hon bor med parets tre döttrar. Och kämpar dagligen för att få sin make benådad.

Med den sorts uppväxt Raif och hans syskon haft, är det inte konstigt att de blivit frihetstörstande maskrosbarn. Tyvärr klarar ju inte ens en maskros av vad som helst hur länge som helst. Man kan bara hoppas att deras kamp inte är förgäves.

Samar Badawi med Michelle Obama och Hillary Clinton år 2012, i samband med att hon fick ta emot International Women of Courage Award.

I en annan del av Malmö

I en annan del av Malmö

I mitt jobb har jag ofta rest ensam, och därmed även ätit ensam på ett antal restauranger. Jag gillar inte att äta ute ensam. Tycker både att det är tråkigt och känns obekvämt. Dessutom får man väldigt ofta ett bord i mitten av lokalen, för de bästa borden slösar man inte på ensamma som äter snabbt, betalar och går.

I slutet av förra veckan var jag i Malmö och bodde på hotell en natt. I kvällningen satt jag och jobbade på rummet, och blev hungrig. Reflexmässigt tänkte jag ringa room service och beställa en club sandwich. Det är min stående repertoar vid sådana tillfällen. Men nu hör till saken att jag hade valt just detta hotell för att jag var nyfiken på läget och utsikten. Nämligen det alldeles nyöppnade Clarion i den alldeles nya stadsdelen Malmö Live.

Jag hade bett om ett rum högt upp, vilket jag också fick. Rummet var det inget fel på, men utsikten trilskades lite denna torsdag… IMG_1888

Så jag lämnade rummet och tog hissen upp till 25:e våningen för att inta en snabb måltid i hotellets skybar. Men de planerna ändrades av hovmästaren, som uppenbarligen inte alls ansåg att ensamätande ska placeras vid det tristaste bordet.

”Då sätter vi dig här borta, så får du lite underhållning medan du äter” svarade hon och visade mig på en plats vid en bardisk som löpte runt yttre delen av köket. Inne i fållan jobbade flinka unga män med att lägga upp och garnera maträtter åt alla håll. En av dem hälsade mig genast välkommen med ett stort leende.

Servitören dök upp och frågade om jag ville ha något att dricka, och istället för att svara ”Coke Zero, tack” hörde mig själv fråga efter ett runt och mjukt rödvin. Som belöning fick jag en sydafrikansk pinot noir som var ljuvlig.
Sedan gav han mig menyn, och där hittade jag på något underligt sätt både förrätt, varmrätt och dessert som inte gick att motstå. (Senare såg jag i någon broschyr att det är Marcus Samuelsson som står bakom läckerheterna på det här stället..)

De hårt arbetande unga männen i köket framför mig hade lika mycket social begåvning som gastronomisk. Trots att de for som flipperkulor mellan kokkärl, skålar och fat inne i sin fyrkant, var de utmärkta bordskavaljerer. Vi pratade och skrattade och kommenterade både min och deras mat.

Och som en skänk från ovan (bokstavligen) så upplöstes sakta det gråa molntäcket utanför fönstren och den mest fantastiska utsikt bredde ut sig. I takt med att mörkret sänkte sig började hela Malmö glittra därnere. Det kändes som om man satt i vinjetten till TV-serien ”Bron”.

Så, för det första var Hotell Clarion i Malmö Live en trevlig bekantskap, som jag kan rekommendera. Och för det andra kan jag fortfarande inte fatta att jag satt ensam på restaurang och åt en hel trerätters middag … och hade hur kul som helst.

Club sandwich på rummet – släng dig i väggen.

Aloha blev i mitt fall Atjoo

Aloha blev i mitt fall Atjoo

Tidigt i våras satt vi i vårt vardagsrum i Riyadh och drömde oss bort till Waikiki Beach, rosa drinkar och turkosblått hav. Det kändes väldigt avlägset där och då.

Först måste vi flytta hem till Sverige och ägna sommaren åt att packa upp flyttkartonger, medan vi tog del av alla vänners fantastiska reseberättelser på Facebook. Men till slut fick vi vår belöning, i slutet på september.
Stockholm-London-Los Angeles-Honlulu. 31 timmar från dörr till dörr. Utan sömn för min del, och det blev tydligen droppen för mitt immunförsvar. Jag blev vrålförkyld, och tillbringade två veckor på Hawaii utan att sola och bada.

Men jag vet, det finns dom som har det värre.

Hawaii var en gång en brittisk koloni. Sedan blev det ett självständigt kungadöme. Kung Kamehameha står idag staty mitt i sta’n, iklädd guldmantel. Tvärsöver gatan ligger hans palats – det enda existerande kungliga slottet någonsin i USA.

Så sent som 1959 blev Hawaii en av Amerikas förenta stater. En dag av sorg, enligt den ursprungliga befolkningen:

”Det datumet utlystes som någon slags nationaldag för Hawaii, men ingen av oss firar den. För oss var det en svart dag! De stora industrierna hade bit för bit köpt upp vår mark och vår kultur, nu försvann vår nationalitet. Vi bråkar inte, vi klagar inte, vi har det bra. Men vi har ett hål i vår själ.”

Och ändå, som en ödets ironi, skulle en av öns söner komma att styra över hela USA… Varje turistbuss pekar ut sjukhuset där president Obama föddes, huset där han växte upp och skolan han gick i.

Turismen är oerhört viktig för Hawaii och ett av de populäraste turistmålen är såklart Pearl Harbor. Här kommer man det historiska flyganfallet väldigt nära, och det är mäktigt och vackert att besöka  USS Arizona, gravplatsen för de 1177 unga män som blev kvar ombord på sitt sänkta slagskepp den 7 december 1941.

Japanerna borde ju inte vara speciellt populära på ön, efter den händelsen. Men  fel. Det fullständigt dräller av japanska turister. Och japanska brudpar! På vårt hotell stötte vi på minst tre brudföljen om dagen, i lobbyn, i hissarna, på stranden…. alla japanska! Det är tydligen höjden av romantik för dem, att gifta sig på Hawaii.

Förkylningen däckade mig helt i två dagar, men den övriga tiden var jag åtminstone på benen så att vi kunde utforska Honolulu, shoppa, äta gott och uppleva en äkta luau. Steve badade i poolen och jag doppade fötterna i havet.
Men jag tror att det som tog priset, var frukostarna nere i hotellbaren. Utomhus, med havet några meter ifrån oss – guldglittrande av den stigande morgonsolen. Det kommer finnas kvar länge på min näthinna!

IMG_2129
Världens vackraste frukost