I mitt jobb har jag ofta rest ensam, och därmed även ätit ensam på ett antal restauranger. Jag gillar inte att äta ute ensam. Tycker både att det är tråkigt och känns obekvämt. Dessutom får man väldigt ofta ett bord i mitten av lokalen, för de bästa borden slösar man inte på ensamma som äter snabbt, betalar och går.

I slutet av förra veckan var jag i Malmö och bodde på hotell en natt. I kvällningen satt jag och jobbade på rummet, och blev hungrig. Reflexmässigt tänkte jag ringa room service och beställa en club sandwich. Det är min stående repertoar vid sådana tillfällen. Men nu hör till saken att jag hade valt just detta hotell för att jag var nyfiken på läget och utsikten. Nämligen det alldeles nyöppnade Clarion i den alldeles nya stadsdelen Malmö Live.

Jag hade bett om ett rum högt upp, vilket jag också fick. Rummet var det inget fel på, men utsikten trilskades lite denna torsdag…

Så jag lämnade rummet och tog hissen upp till 25:e våningen för att inta en snabb måltid i hotellets skybar. Men de planerna ändrades av hovmästaren, som uppenbarligen inte alls ansåg att ensamätande ska placeras vid det tristaste bordet.

”Då sätter vi dig här borta, så får du lite underhållning medan du äter” svarade hon och visade mig på en plats vid en bardisk som löpte runt yttre delen av köket. Inne i fållan jobbade flinka unga män med att lägga upp och garnera maträtter åt alla håll. En av dem hälsade mig genast välkommen med ett stort leende.

Servitören dök upp och frågade om jag ville ha något att dricka, och istället för att svara ”Coke Zero, tack” hörde mig själv fråga efter ett runt och mjukt rödvin. Som belöning fick jag en sydafrikansk pinot noir som var ljuvlig.
Sedan gav han mig menyn, och där hittade jag på något underligt sätt både förrätt, varmrätt och dessert som inte gick att motstå. (Senare såg jag i någon broschyr att det är Marcus Samuelsson som står bakom läckerheterna på det här stället..)

De hårt arbetande unga männen i köket framför mig hade lika mycket social begåvning som gastronomisk. Trots att de for som flipperkulor mellan kokkärl, skålar och fat inne i sin fyrkant, var de utmärkta bordskavaljerer. Vi pratade och skrattade och kommenterade både min och deras mat.

Och som en skänk från ovan (bokstavligen) så upplöstes sakta det gråa molntäcket utanför fönstren och den mest fantastiska utsikt bredde ut sig. I takt med att mörkret sänkte sig började hela Malmö glittra därnere. Det kändes som om man satt i vinjetten till TV-serien ”Bron”.

Så, för det första var Hotell Clarion i Malmö Live en trevlig bekantskap, som jag kan rekommendera. Och för det andra kan jag fortfarande inte fatta att jag satt ensam på restaurang och åt en hel trerätters middag … och hade hur kul som helst.

Club sandwich på rummet – släng dig i väggen.

Tidigt i våras satt vi i vårt vardagsrum i Riyadh och drömde oss bort till Waikiki Beach, rosa drinkar och turkosblått hav. Det kändes väldigt avlägset där och då.

Först måste vi flytta hem till Sverige och ägna sommaren åt att packa upp flyttkartonger, medan vi tog del av alla vänners fantastiska reseberättelser på Facebook. Men till slut fick vi vår belöning, i slutet på september.
Stockholm-London-Los Angeles-Honlulu. 31 timmar från dörr till dörr. Utan sömn för min del, och det blev tydligen droppen för mitt immunförsvar. Jag blev vrålförkyld, och tillbringade två veckor på Hawaii utan att sola och bada.

Men jag vet, det finns dom som har det värre.

Hawaii var en gång en brittisk koloni. Sedan blev det ett självständigt kungadöme. Kung Kamehameha står idag staty mitt i sta’n, iklädd guldmantel. Tvärsöver gatan ligger hans palats – det enda existerande kungliga slottet någonsin i USA.

Så sent som 1959 blev Hawaii en av Amerikas förenta stater. En dag av sorg, enligt den ursprungliga befolkningen:

”Det datumet utlystes som någon slags nationaldag för Hawaii, men ingen av oss firar den. För oss var det en svart dag! De stora industrierna hade bit för bit köpt upp vår mark och vår kultur, nu försvann vår nationalitet. Vi bråkar inte, vi klagar inte, vi har det bra. Men vi har ett hål i vår själ.”

Och ändå, som en ödets ironi, skulle en av öns söner komma att styra över hela USA… Varje turistbuss pekar ut sjukhuset där president Obama föddes, huset där han växte upp och skolan han gick i.

Turismen är oerhört viktig för Hawaii och ett av de populäraste turistmålen är såklart Pearl Harbor. Här kommer man det historiska flyganfallet väldigt nära, och det är mäktigt och vackert att besöka  USS Arizona, gravplatsen för de 1177 unga män som blev kvar ombord på sitt sänkta slagskepp den 7 december 1941.

Japanerna borde ju inte vara speciellt populära på ön, efter den händelsen. Men  fel. Det fullständigt dräller av japanska turister. Och japanska brudpar! På vårt hotell stötte vi på minst tre brudföljen om dagen, i lobbyn, i hissarna, på stranden…. alla japanska! Det är tydligen höjden av romantik för dem, att gifta sig på Hawaii.

Förkylningen däckade mig helt i två dagar, men den övriga tiden var jag åtminstone på benen så att vi kunde utforska Honolulu, shoppa, äta gott och uppleva en äkta luau. Steve badade i poolen och jag doppade fötterna i havet.
Men jag tror att det som tog priset, var frukostarna nere i hotellbaren. Utomhus, med havet några meter ifrån oss – guldglittrande av den stigande morgonsolen. Det kommer finnas kvar länge på min näthinna!