Till Léopold

Vi kände aldrig varandra. Men din gammelmorfar och min mormor var syskon. Under sin uppväxt i  Belgien genomlevde de två världskrig. De såg sin pappa dö i sviterna av senapsgas från skyttegravarna, och de hjälpte sin mamma att gömma matsilvret i trädgården undan nazisterna. De såg ondska och död på nära håll.

Det gjorde även deras barn och barnbarn i tisdags.

Det var den morgonen som du, Léopold, glad och visslande halvsprang nerför trapporna till Maalbeeks tunnelbanestation för att åka till Saint Louis-universitetet, där du läste juridik på andra året. Du var på gott humör, det var vår i luften, och två kvällar tidigare hade du haft en väldigt lyckad föreställning med din amatörteatergrupp. Skådespelandet var en hobby där du fick utlopp för din kreativa ådra, din humor och din energi. Studierna gick också bra, och du var en så’n där kille som man inte kan låta bli att tycka om. Rolig, varm, klipsk.

Klockan var nästan tio över nio när du kom ner på perrongen. En tåg rullade just förbi, men det var inte ditt tåg…

Vid den tidpunkten var massmedia fortfarande febrilt sysselsatta med att famla efter fakta om vad som hänt på flygplatsen en timme tidigare. När det blev känt att ännu en bomb briserat, inne i tunnelbanestationen Maalbeek, var det precis som när det andra planet flög in i World Trade Center. DÅ om inte förr insåg man att det bortom alla tvivel handlade om ett terrordåd.

Ingen visste riktigt var du befann dig någonstans, Léopold. Hade du gått ner i tunnelbanan, eller hade du blivit någon minut försenad? Kanske rent av åkt tidigare? Din familj – mamma, pappa och brorsan Hadrien – försökte i det längsta att hålla ifrån sig den isande känslan, när dom gång på gång ringde din mobil utan att få svar.

Både familjen och dina vänner började leta överallt, ringa runt, höra sig för. De fick veta att överlevande evakuerades från tunnelbanan och sågs ledas ut i dagsljuset, stumma av skräck och fasa. Du fanns inte bland dem.

Vid det här laget stod det klart att du fanns bland de saknade. Du var en sån person som skulle hört av dig annars. Din bror lade upp en efterlysning på Facebook. ”We are still in search of Léopold Hecht. If you have any info, please contact me.” Inlägget delades 370 gånger, men ingen hörde av sig. Dina klasskamrater lade ut frågor på Twitter. ”Vet någon var vår vän Léopold Hecht håller hus?” Inga svar.

Inte förrän strax före halv 6 på kvällen skrev din bror ett nytt inlägg ”Vi har hittat Leopold, han är på sjukhus. Tack till alla för er hjälp och era böner!” Vad han inte skrev – vad han kanske inte ens visste – var att du var så svårt skadad att det var omöjligt att ens hoppas. Men hoppas gör man ju, in i det sista.

Det var i det här skedet som vi här i Sverige fick veta att du var en av de drabbade i Bryssel. Din farmor grät i telefon och berättade för min mamma att hon inte visste hur pass skadad du var, men att din pappa fanns hos dig på sjukhuset.

Klockan två på natten fick vi veta att du inte klarat dig.

Det känns så fruktansvärt överjävligt ofattbart. Det sägs att man inte ska låta terroristerna smitta oss andra med sitt hat, för då blir det bara värre. Men storsinthet är inte precis den känsla som fyller mig nu.

Jag är själv mamma, jag har en son som också har varit 20 år och åkt tunnelbana till universitetet. Och jag klarar inte ens att tänka tanken på hur dina föräldrar mår just nu, Léopold. Jag känner bara en otröstbar tomhet efter en levnadsglad ung släkting, som jag inte ens träffat.